Bedövad

Min läkare ringde. Det var cancer i livmodern. Kukcancer. Samma som innan. Och det är bra, för jag har lyckats pricka in den snällaste av alla cancrar. Om nu cancer kan vara snäll. Och jag försöker se det som ett tecken (i vanlig ordning) på att jag gjorde rätt val.

Och helkroppsröntgen kommer visa på noll spridning, och jag kommer få nytt toppjobb vid havet och jag kommer lämna cancern kvar i Växjö när vi flyttar.

/J

Ibland slår det bara över en...

...att jag aldrig aldrig aldrig mer nervöst ska få kissa på ett gravtest, oroas och längta i 10 månader och sedan få uppleva den sanna kärleken när man får sitt nyfödda barn hos sig för första gången. Alve är min sista bebis. Jag kommer aldrig mer få klä en bebis som är vår, i storlek 56. Det blir ingen liten tjej eller kille om ett par år för att komplettera familjen. Det blir inga tankar på vem hen kommer vara lik.

Jävla kukcancer vad ont det gör. Men tack gode Gud för mina underbara ungar.

/ J

Alla sover tungt utom jag.

Vi tittade på filmen Modig i kväll. Superbra och rolig, men Isola blev väldigt berörd av den. Hon låg i min famn länge och grät och sa att hon var rädd för Björnen. Och kanske var det så enkelt, kanske övertolkar jag allt som vanligt. Hon ville i alla fall inte sova i sin säng, så nu ligger hon, Tåbbe, jag och katterna i vår. Alve sussar sött i sin säng bredvid. Mellan mig och Isa finns även ett gäng kuddar, så hon inte råkar sparka till magen i natt.

Ställde mig på vågen innan. Jag har gått ner 22 kg sedan 16 augusti. Jag gick upp 12 med Alve, så jag väger alltså 10 kg mindre än när jag blev gravid. Ingen hälsosam viktnedgång, det vet jag. Morfinet tar bort hungern och ångesten får en att glömma mat. Huden har börjat hänga lite. Och mina "mellankläder" hänger allihopa. När gördeln åker av ska jag testa smaljeansen! De som hängt med i 10 år i hopp om att en dag! Jag tror jag var runt 18 senast jag vägde som i dag. Herregud. Och för första gången ligger jag i facket "normal" på BMI-skala. Det är inte klokt!

/ J

Efteråt.

Jag lever. Jag är till och med hemma! Efter komplikationer (såklart) som ledde till omoperation fem dagar efter första, mår jag nu rätt ok. Jag stannade 12 dagar, och käkar smärtstillande och har en gördel som ska sitta på dygnet runt i fyra veckor!

Eftersom såret var svårläkt och fick opereras om har jag varit så fokuserad på att överleva och komma hem till familjen (hade enkelrum men Isa tyckte det var okej med max två timmars besök per dag), så jag har inte börjat tänka på vad operationen innebär. Jag VET att jag inte kan få fler barn. Men jag har nog inte förstått det...

Värmevallningar och grov hårväxt på opassande ställen har redan börjat. Får inte börja med östrogentabletter förrän sprutorna i benet (för att förhindra blodpropp) är slut, om cirka tre veckor. Då hoppas jag kroppen stabiliseras.

Det första sms jag läste efter uppvaket andra operationen var att jag och flera andra varslats från jobbet. Papperna kom med posten i dag och det känns helt. Jävla. Sjukt. Om två månader är jag arbetslös... Nej, jag kan inte fatta.

Försöker fortsätta tänka positivt, men nu börjar det bli riktigt tufft även för mig... Pratade med min "extramamma" i dag, och hon försöker fokusera på möjligheterna. "Lämna Växjö och cancern bakom er nu." Hon har rätt.

Jag vill hem. Hem till havet.

/ J