Att blogga eller inte blogga.
Jag startade bloggen för länge sedan, innan cancern, som någon slags dagbok. I digital form. Så man slapp skrivkramp. Jag har ju alltid skrivit, så länge jag har kunnat.
Så fick jag den jävla cancern.
Bloggen ändrade fokus och blev min ventil. Mitt andningshål. När jag försökte hålla skenet uppe för omgivningen fick bloggen alla mina ärliga känslor. Utan att jag någonsin tänkte på att någon läst den. I bloggen ältade jag faktumet att jag är obotligt sjuk och döende, så att jag kunde få ur mig det och vara glad med barnen.
Sedan gav jag adressen till de närmaste vännerna efter att de samlat ihop till min peruk. För att jag ville att de skulle få läsa om hur mycket det betydde för mig.
Efter ytterligare en tid började kommentaren "jag har hittat din blogg" dyka upp allt oftare. Random dagisföräldrar, vänners vänner och nya bekanta. "Man kan googla sig fram". Ajdå.
Det är en läskig känsla. Om jag tänker på att människor som vet vem jag är läser den, så vill jag inte skriva. Men när jag skriver tänker jag inte alls.
Jag vill stoppa huvudet i sanden när jag förstår att Alves dagiskompis mamma läser om att jag inte kan sova på nätterna, eller att min systers bästa kompis vet att jag virkat filtar till barnbarn jag inte ska få träffa.
Men så messade jag den klokaste jag känner i dag, om just detta. Jag såg att en bloggare jag läser hade länkat till mig, och samtidigt som det är en häftig känsla är det även overkligt. Så jag skrev just det, att det känns konstigt och ibland jobbigt att många läser mig. Men då skrev min klokaste att det kanske kan hjälpa andra också, så som jag hjälps av andra sjukas bloggar.
Nu är det som det är. Jag är inte så privat som jag önskar längre. Men på gott och ont. Genom bloggen når jag ut till alla, och ni får veta hur jag mår, något klokaste också poängterade. Vad som pågår. Hur jag tänker. På det sättet slipper vi prata om det, och jag kan få låtsas att allt är som vanligt. När jag är på det humöret. Jag kan styra helt, eftersom ni ändå är uppdaterade med läget.
Min älskade make läser INTE bloggen, men har sagt att om den kan göra så att någon okänd kvinna eller man där ute uppskattar sitt liv lite mer så kan det kanske vara värt det. Och det var ju just det Sofia förmedlade, känslan av att ha vunnit på lotto när man lever sitt liv utan en dödsdom över sig.
Så jag fortsätter.
Men nu undrar jag ju såklart en sak. Vem är du på andra sidan skärmen? Och hur hittade du hit?
/ J
Dina ord gör skillnad. Håller med kloka T. Du vet hur jag hittat hit. Puss fina
SvaraRaderaHej Jessica
SvaraRaderaJag är ingen du känner. Jag hittade hit via Malins "Inte ytterligare en blogg om cancer. Eller... jo det är nog så".
Jag har ingen egen blogg eller ingen egen cancer. Flera i min omgivning har eller har haft cancer. Det är därför jag försöker hitta bloggar som ger mig stöd i hur jag ska stötta, lyssna, vara. Det är därför jag kommer tillbaka till din härligt ärliga blogg.
Jag tycker det är tråkigt att läsa att du känner att du behöver begränsa det du skriver, inte vara så privat längre. Skriv det du vill! Det är DIN blogg! Orkar/vill man inte med det du skriver har vi alla valet att inte läsa mer. Störande personer i omgivningen kanske kan få sig en känga men om jag vore störande (vilket jag ofta undrar om jag är) skulle jag vilja veta det. Mycket hellre det än att jag skulle fortsätta "störa" med nåt råd som ev sårar och känns "hurtglatt".
Tack för du delar med dig!
Kram
Ulrika
Hej, Jag heter L (kan vi kalla mig). 54 år, fick BC första gången 2001, återfall (kroniskt) 2007/2008 och lever med det. Tror att jag hittade hit via att någon hade länkat. Ja, dina ord hjälper och man känner sig inte så ensam (med konstiga tankar mm).
SvaraRaderaKram,
L
Och jag är här! Emma, amoj, eller Mina78 som jag väl hette på det stora familjeforumet. Jag tänker på dig så mycket och blir så berörd...det du skriver går rakt in. En gång delade vi missfallstankar och så gick livet vidare...men så händer det här...pang!
SvaraRaderaJag har sett för många unga förlora mot cancern, min kusin var 30, en vän miste sin dotter, en kollega sitt barnbarn...och då undrar jag varför? Det är så onödigt, så fel, så dumt, så jävla taskigt!
Jag önskar dig och din familj allt det bästa. Jag önskar ett mirakel. Jag önskar framsteg i forskningen, jag önskar dig liv!
Och du skriver fantastiskt bra Jessica.
Stor kram från Emma
Hej Jessica, Jag hittade din blogg via andra bloggar. Tror kanske det var "inte ytterligare en blogg om cancer. eller ..jo" (också en bra blogg som jag fastnat för)
SvaraRaderaJag har många nära anhöriga som haft cancer, min mor , en kompis lilla 3-åriga flicka och min bästa kompis sedan barndomen. Ingen av dem lever idag!
Jag fick ofta sitta och läsa bloggar som min bästis följde i slutet när hon inte orkade läsa själv. Hon skrev inte själv men läste en hel del. Och hon kände sig inte lika ensam när hon förstod att hon inte var ensam om att kämpa mot cancermonstret.
DU gör jättestor skillnad.
Tack för att du delar med dig.
Kram från Isabella
Jag läser, men det vet du ju. Tack för du delar med dig!
SvaraRaderaJag hittade din blogg genom andra bloggar. Jag skriver själv, jag har ett äktenskap med misshandel bakom mig. Jag försöker överleva alla minnen från de 20 åren.
SvaraRaderaDet som är så fantastiskt med vad andra skriver, är att plötsligt läser jag något som just bloggaren formulerar så bra. På så sätt kan bloggen hjälpa. Jag försöker överleva, men pga andra orsaker.
Det skrivna ordet lämnar mig och påverkar både mig o någon annan. Dina ord påverkar dig o oss andra.
Tack för att jag får läsa.
Hittade dig via en annan blogg,och det va skönt (hur konstigt det nu låter) att hitta ngn i samma situation ...... Kram till dig från mig ♡
SvaraRaderaLillasyster googlade ditt namn i ett annat ärende och berättade att hon hittat din blogg. Eftersom den var öppen och gick att googla fram via ditt namn så förstod jag ju inte att den var hemlig, om det var det som den var eller som du hade tänkt. Men, jag tycker i alla fall att det är bra att kunna få en uppdatering om det som inte är så lätt att prata om. Det blir ju att jag pratar med brorsan i första hand och ja, det är helt enkelt inte så lätt att prata om. Det är inte så lätt att läsa om heller så klart, men då vet jag i alla fall.
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaVeronica heter jag :)
Har följt din blogg sedan hösten-13.
Fann dig via Snorpans mamma (taxilandet).
♡ Veronica
Hej Jessica. Inte heller jag är någon du känner, hittade hit genom bloggen Taxilandet. Lever med en spridd bröstcancer sedan 2009. Kram <3
SvaraRaderaSäger som Emma, du vet hur jag har hittat hit. Däremot vet jag inte om du kommer ihåg den allra första kontakten vi hade? Det gör jag. Jag berättade för dig varför man inte ska röka när man vill bli gravid :) Detta var innan Isola. Sen har vi följts åt. Två flickor födda nästan samtidigt och två pojkar födda ännu mer nästan samtidigt. Jag hoppas att vi får följas åt många år till <3
SvaraRaderaHej Jessica.
SvaraRaderaJag har googlat och följt länkar till ett flertal "cancerbloggar", minns inte hur jag hittade just dig. Men jag har fortsatt följa bl.a dig. Min vän/kollega/ex-man/mina barns pappa gick nyligen bort i sin cancer. Under hans sjukdomstid har det varit viktigt för mig och läsa om sjukdomen ur andra drabbades pespektiv. Han uttryckte sällan några känslor kring sin sjukdom, men att de fanns där förstår jag ju. Du och andra har hjälp mig förstå, och försöka stötta så gott jag kunnat.
Hej. Jag hittade hit blogg om cancer..., har själv kämpat med cancer i flera år, är inte friskförklarad men har varit tumörfri två år vilket är rekord för mig. Härom veckan gjorde jag en grupp på facebook för canceröverlevare och cancerkämpar som den heter. det går inte söka på den då den är sluten men man kan gå in via länken:
SvaraRaderahttp://bloggbycathrine.blogg.se/2014/january/i-will-do.html Du är välkommen dit om du vill. vi börjar bli några stycken som kan diskutera och stötta varandra :)