1 januari 2014

2013.

Året då allt gick åt helvete. Det började redan 2 januari, med operation och omoperation på grund av komplikationer. Jag låg på sjukhus i vad som kändes som en evighet, och vänner från hela Södra Sverige fick ta obetald semester för att hjälpa oss med barnpassning och annat. Det är jag för evigt tacksam, speciellt till Alves gudfar Johan och Maria. På uppvaket efter andra operationen fick jag veta att jag varslats från världens bästa jobb.

Vi fick först beskedet att livmodern innehöll två nya tumörer, men att de var av typen borderline de också. I februari började jag jobba så smått, i mars var jag uppe på heltid och hade samtidigt turen att få ett nytt jobb innan varseldatumet.

Då såg framtiden ljus ut för en stund. Utåt såg jag ut som vem som helst men inombords var jag trasig. I mars fick vi veta att det inte alls var bordeline. Lund hade också granskat och nej, det var minsann äggstockscancer. Tur att vi opererade ut livmodern då, fast vi var så ledsna över barnen som aldrig fick komma, klimakteriet som slog till med full kraft och allt vad det innebär.

I april röntgades jag, och fick veta att jag hade "något" i lungorna. Efter två veckor röntgades jag igen, och i början av maj fick jag veta att det "något" hade förökats. 8 maj opererade jag ut tre bitar av vänster lunga i Lund, och två veckor senare fick jag en kallelse med posten till onkologen i Lund för samtal inför behandling. Det tog tre timmar innan min läkare i Växjö fått tag på någon i Lund som kunde berätta vad det rörde sig om, eftersom berört fax aldrig nått hit.

Avancerad, spridd äggstockscancer med metastaser i lungorna. Ridå.

Två dagar efter vi varit nere i Lund för att få veta att jag inte kommer klara mig flyttade vi. Jag minns ingenting av första tiden efter.

Sedan följde en konstig sommar. Var tredje vecka behandlades jag, men mellan de tisdagarna levde jag i 200 km/h. ALLT skulle hinnas med på en sommar. Minnen skulle skapas hos barnen, jag skulle få uppleva massor och hårddisken skulle fyllas med bilder för efterlevande.

Nu är det vinter. Behandlingen har varit framgångsrik och i ytterligare tre veckor kan jag få tro att jag kommer få uppleva ytterligare ett år.

2014 då? Jag läser om vänner på Facebook och i bloggar som lovar massa inför året. Som ska bli bättre på mycket, ta det lugnare eller öka tempot. Resa mer, jobba mindre. Jobba mer, älska mer.

Jag? Jag lovar en enda sak. Att kämpa vidare. Att varje dag vakna rustad till kamp.

Jag lovar att försöka överleva 2014.

/ J