Och trots att jag bara ligger plant och känner livet rinna ur händerna så fortsätter dagarna att gå för alla. Andra och för mig.
Men jag har rest mig lite nu. I dag var första vardagen hemma på länge som jag inte bara låg. Jag låg kvar i sängen rätt länge, läste en blogg som fick mitt hjärta att brista. Om en Linnea som inte fick bli stor som istället dog av ja ni vet, och som lämnade lillasyster, mamma och pappa. Och så fick jag fulhulkgråta under täcket för första gången på länge, och kroppen värkte av sorg och av längtan att få krama mina varma levande barn och gode Gud tack för att det är jag istället för dem. Och tack mamma Camilla för att du kommenterade min blogg och släppte in mig i din för du skriver så otroligt.
Sen klädde jag på mig och cyklade ut i extremt morgonkrispig höstluft med Hello Saferides nya i öronen. Trampade runt ett par mil, hjärnan fick ventilera och själen en stunds ro. När jag kom hem rensade jag ut min garderob som minskade med hälften. Kasta lite, spara lite och loppis mycket. Nu sitter jag i soffan efter en fantastiskt god frukost. Jag tänker virka en stund innan jag hämtar min största kärlek för att ta bussen till 4H.
All is well.
/ J
23 september 2014
03 september 2014
3 september 2014
Redan september. Det betyder ju höst. Jag tror inte jag är redo för den.
Sommaren blev annorlunda. Inte konstig, men annorlunda. Jag orkar inte hitta rätt ord för att summera den bättre.
Vardagen är här. Med barn i skola (herregud!) och dagis och jobb för alla andra. Jag själv ser till att inte sova för länge, att försöka sysselsätta mig varje dag och inte bara titta tv-serier. Samma känsla av gnagande oduglighet som innan sommarlov och semester. Jag vill göra något, men jag hasar bara runt. Sedan hämtar jag barn, lagar mat, lägger barn, tittar tv-serie och lägger mig. Och så fortsätter jag hasa runt dagen efter det.
Jag känner att livet rinner ur mina händer. Ni vet när man fastnat i ett läge, ett ekorrhjul, och trampar bara runt runt runt. Jag vill att någon stannar mitt hjul och plockar ut mig. Jag vill ju leva, inte bara överleva. Livet är dagarna och dagarna bara rinner ur mina händer medan jag gör ingenting. Hela augusti rann bort. Poff. Snart vaknar jag skallig och tänker "vad gjorde jag med de bra dagarna innan behandlingen"? Nada. Jag tar inte tillvara på ett skit för tillfället. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja reda ut det här heller. Och så går några dagar till medan jag funderar vidare.
Jag vill LEEEEEVA. Men det verkar förbannat svårt just nu.
/ J
Sommaren blev annorlunda. Inte konstig, men annorlunda. Jag orkar inte hitta rätt ord för att summera den bättre.
Vardagen är här. Med barn i skola (herregud!) och dagis och jobb för alla andra. Jag själv ser till att inte sova för länge, att försöka sysselsätta mig varje dag och inte bara titta tv-serier. Samma känsla av gnagande oduglighet som innan sommarlov och semester. Jag vill göra något, men jag hasar bara runt. Sedan hämtar jag barn, lagar mat, lägger barn, tittar tv-serie och lägger mig. Och så fortsätter jag hasa runt dagen efter det.
Jag känner att livet rinner ur mina händer. Ni vet när man fastnat i ett läge, ett ekorrhjul, och trampar bara runt runt runt. Jag vill att någon stannar mitt hjul och plockar ut mig. Jag vill ju leva, inte bara överleva. Livet är dagarna och dagarna bara rinner ur mina händer medan jag gör ingenting. Hela augusti rann bort. Poff. Snart vaknar jag skallig och tänker "vad gjorde jag med de bra dagarna innan behandlingen"? Nada. Jag tar inte tillvara på ett skit för tillfället. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja reda ut det här heller. Och så går några dagar till medan jag funderar vidare.
Jag vill LEEEEEVA. Men det verkar förbannat svårt just nu.
/ J
02 september 2014
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)