Efteråt.

Jag lever. Jag är till och med hemma! Efter komplikationer (såklart) som ledde till omoperation fem dagar efter första, mår jag nu rätt ok. Jag stannade 12 dagar, och käkar smärtstillande och har en gördel som ska sitta på dygnet runt i fyra veckor!

Eftersom såret var svårläkt och fick opereras om har jag varit så fokuserad på att överleva och komma hem till familjen (hade enkelrum men Isa tyckte det var okej med max två timmars besök per dag), så jag har inte börjat tänka på vad operationen innebär. Jag VET att jag inte kan få fler barn. Men jag har nog inte förstått det...

Värmevallningar och grov hårväxt på opassande ställen har redan börjat. Får inte börja med östrogentabletter förrän sprutorna i benet (för att förhindra blodpropp) är slut, om cirka tre veckor. Då hoppas jag kroppen stabiliseras.

Det första sms jag läste efter uppvaket andra operationen var att jag och flera andra varslats från jobbet. Papperna kom med posten i dag och det känns helt. Jävla. Sjukt. Om två månader är jag arbetslös... Nej, jag kan inte fatta.

Försöker fortsätta tänka positivt, men nu börjar det bli riktigt tufft även för mig... Pratade med min "extramamma" i dag, och hon försöker fokusera på möjligheterna. "Lämna Växjö och cancern bakom er nu." Hon har rätt.

Jag vill hem. Hem till havet.

/ J