I dag har jag lämnat blodprover som mäter något i njurarna. Hur mycket cytostatika jag tål, och vilken sort tror jag det handlade om. Det var en sköterska jag haft tidigare på Kvinnokliniken som tog hand om mig, och det känns bra. Hon var extremt snäll i dag, jag förstår att hon tycker synd om mig.
Mellan provtagningarna träffade jag en narkossköterska som förklarade hur operationen av venporten går till. Jag kommer vara vaken och lokalbedövad, och han lovade att försöka se till att T kan vara med. Men det är inte säkert. T är ju alltid med när jag sövs, men då lämnar han ju op-salen ganska snabbt och sköterskan visste inte om det var möjligt för T att stanna kvar. Men jag sa att min läkare nästan lovat, plus att vid kejsarsnitt får de ju. Och det höll han med om. Jag förklarade att maken är min Stesolid, och sköterskan förstod. Annars måste de söva mig och det vill ju ingen. Han var väldigt gullig han också, jag sa att jag måste bli behandlad som ett barn på sjukhus eftersom jag är så rädd, och då började han genast "lull-lulla" som han själv sa. Höll mig i handen och strök mig på kinden och kramade mig. Det blev lite konstigt, fast då skrattade vi. Sen frågade jag "Av 100 patienter i min sits som opererar in en venport, hur många kommer och plockar ut dem - och hur många dör med dem?" Då kramade han min hand och sa "David besegrade Goliat, glöm inte det". Jag grät en skvätt, kramades lite och sen gick jag. Tisdag är operationen planerad till. Gudmor kommer hit måndag-onsdag med Felix så det känns bra. Dels kan hon passa Alve under tiden OM T får vara med, och dels har jag henne att fokusera på innan det är dags.
Har en röntgentid i Ljungby planerad till 10:e, men den ska försökas bokas om tidigare. Och så onkologbesök på torsdag. Sköterskan som ringde om venportstiden sa att så fort den är inopererad är det fritt fram att börja behandlingen. Skönt.
Min finaste cancermentor Lina lugnade oss en hel del i går. Hon känner en med samma diagnos som har metastaser i skelett, hjärna och lungor. Den tjejen har levt med det i sju år för metastaserna är vilande. De kan vakna any second, men hon har levt i sju år. Lina tipsade även om ett projekt där fotografer jobbar ideellt med att fotografera familjer som våran (det gäller familjer med små barn där det finns en livshotande sjukdom) och jag slängde iväg en ansökan på vinst och förlust i går. Fick ett fantastiskt fint svar efter ett par timmar där föreningen godkände vår ansökan, och en timme efter det fick jag mail från en fotograf i Växjö som ska fota oss. Vi får en fotografering var och hur vi vill, en fotobok, de bästa bilderna på skiva OCH en tavla med bästa bilden. Allt gratis. Jag kan inte förklara vad glada vi blev, med en som är sjukskriven och en föräldraledig just nu. OM jag dör kommer det finnas fina bilder (vi vill inte ha studiobilder utan mer avslappnat, har bokat fotograferingen i en lekplats med fotografen) där jag ser frisk och vanlig ut för barnen att titta på. Och när jag tappar håret och är ledsen i fajten kan jag se bilderna och motiveras. Det blev verkligen en ljusglimt för oss i dag!
Isolas bästis har löss och givetvis såg jag ett kryp i Isas hår. Blä. Vi kammade och behandlade oss bägge, men allt som fanns var en lus i hennes hår och noll i mitt. Hoppas bara det inte överlevt några äckliga ägg, eller hur funkar sånt? Måste googla. DET måste jag ju få googla om i alla fall. Annars är Google portat här.
Två dygn, sen vet vi.
Det slog mig i dag med alla tidsbokningar och sköterskor och allt - livet bara rullar på. Det är deras vardag i jobbet - men vårt helvete på jorden. Men livet rullar lik förbannat bara på.
/ J
