Och så varde...

...totalt mörker.

Gud sket i bönen. Jag opererade ut en bit av lungan och provsvaren var obarmhärtiga. Metastaser i lungorna. Det väntar eventuellt ny operation väldigt snart och cellgifter på det, alternativt cellgifter direkt.

Först var det ok. Eller nej. Men jag tog det med fattning. Jag blev ledsen och arg för att jag inte kan jobba och därför kommer förlora jobbet. Eller ja, jag antar det. Jag har en sex månader kort anställning för att se om vi trivs med varandra. Och så blev jag arg för att vi måste ställa in Turkietresan. Eller boka av eller om. Jag blev ledsen för att det blir en sommar med smärta. Igen. Och för att jag äntligen fått långt hår som kommer ramla av och jag har inte råd med fin peruk.

Men det var ändå hanterbart. Det blir ett skitår till. Sen kör vi. På livet.

Detta var fram till i går när jag bestämde mig för att googla lite. Jag har inte träff med onkologen förrän på torsdag, och min läkare här ville inte svara på prognosfrågor och de andra frågorna kunde hon inte svara på. Och det är så många dagar till torsdagar.

Jag ville mest läsa att det brukar räcka med en omgång cellgifter och sen är det klart.

Istället fick jag läsa att det är de fruktande dottertumörerna - metastaserna - som tar livet av en. Att det är då cancer blir farligt. Att det är svårt att någonsin bli av med dem helt. Att om de finns i lungorna betyder det att de spritt sig i blodet och finns överallt. Dystra rader överallt. På alla sidor.

Men så läste jag meningen som gav mig panik och som gör att jag bara sitter och stirrar kolliaktigt framför mig sedan dess.

"Det är ovanligt att överleva längre än fem år efter metastaser".

Och här sitter jag nu. Jag kan knappt andas. Och jag har aldrig varit så rädd som nu. Rädslan ligger som en tjock dimma i lägenheten. Is this it?

/ J