Jessicas rum: oktober 2013

24 oktober 2013

Vi har inte pratat om pengarna. Eller rättare sagt bristen på dem.

Försäkringskassan ringde mig ett par veckor innan semesterresan för att meddela att eftersom jag numera är sjukskriven från arbetslöshet, inte arbete, sänker de därmed min dagersättning med 250 kronor per dag. Det blir, efter skatt, 60 000 kronor per år för en familj som redan ligger ner. Jag försökte prata med chefer, jag försökte förklara. Men regler är regler och nu är min inkomst mer än halverad. Trots att utsikterna att jag någonsin mer kommer arbeta är slim to none.

Har väntat in pengar från nya/senaste jobbets försäkring eftersom jag hann vara sjukskriven mer än 90 dagar där. Fick besked i går. Gissa? "Du uppfyller inte kravet som skrevs under den 2 april på försäkringen, eftersom du varit sjukskriven mer än 14 dagar inom en tremånadersperiod från då". Typ. Det går i alla fall ut på att det diffar 12 dagar. 12 dagars senarelagd operation i maj skulle gett mig välbehövliga 2000 kronor nu.

Nåja. Man har ju ändå hälsan.

HAHAHA nej just det.

Men något vi har är fantastiska människor runt omkring oss. Tant Katta har vinterekiperat dottern, dotterns gudmor vinterekiperar sonen. Mamma M har köpt vinterjacka OCH världens snyggaste kängor till mig, och som jag tidigare nämnt fick vi ny dator när gamla kraschade. Vi har så givmilda vänner, och jag känner sådan djup och innerlig tacksamhet och glädje över just det. Jag älskar er till månen!

/ J

P.S Maken kommer få änkepension och barnen kommer få statlig pension (snälla glöm inte skaffa sjukförsäkringar även privat, ni vet aldrig om ni sitter säkert på nuvarande arbete) efter mig också. Men en Lottovinst innan jag trillar av pinn Gud? D.S

20 oktober 2013

Dålig dålig helg. Maken legat sedan fredagkväll igen. Försöker skylla på thaimaten men jag vet att han inte tål chipsen han åt. Så till följd av det har jag fått ta barnen ensam hela helgen trots att jag inte alls är fit for fight efter behandlingen än.

I dag vill jag unfrienda halva Facebook. "Buhuuu någon har tagit min unges vantar på dagis och de var nya" "Buhuu jag har gått upp tre kilo" "Buhuu stackars mig som bråkar med exet om barnen"

Jag vill byta liv med exakt vem som helst i dag, och så känner jag aldrig annars. Jag brukar alltid tänka att det finns någon som hellre vill ha mitt liv än sitt eget. Men i dag vettifan vem det skulle vara.

På med kläderna på Bröli och syster och mot gympan. Bästisens pappa hämtar oss, tack och lov. Hoppas jag orkar hänga med och att Bröli gillar läget på golvet. Tack älskade Jessica M för världens bästa smeknamn på lillebror ;)

/ J

18 oktober 2013

Det är bara dessa dagar jag googlar. Alla andra dagar låter jag det vara. I dag snubblade jag över en rapport om läkemedel som skulle öka medianöverlevnaden från 17 till 23 månader efter återfall.

Not good enough.

År. Jag vill att det ska vara år.

/ J

17 oktober 2013

Med sovande barn på armen scrollar jag baklänges i Instagram och gråter. För ett år sedan visste jag inget.

/ J

16 oktober 2013

Deppar, mår illa, sover. Tittar i taket, försöker läsa, deppar mer. Längtar till det vänder.

Soran och Betnér kör sin show i stan i kväll och jag skulle så gärna vilja kunna skicka dit maken som så gärna vill dit. Men det går inte. :(

Deppar lite mer.

Skitcancer.

/ J

14 oktober 2013

Sittandes på en sjukhustoalett för att få tiden att gå känns det rätt sjukt att jag för två dygn sedan vaknade upp till 30-gradig värme och ett fantastiskt varmt Medelhav. Jag tror jag tänkte på cancern två gånger den veckan. Första gången under första dagen när jag såg en familj med två barn i 16-årsåldern, och hur kul sönerna hade det med sina gamla föräldrar ändå. Då tänkte jag att det där får vi inte.

Andra gången var i slutet av veckan när Isola frågade om vi kan prova Grekland också! Då tänkte jag "måtte vi hinna en till".

Nu tänker jag desto mer dystra tankar. För ett år sedan hade jag livmodern kvar, och hoppet om ett tredje barn glödde svagt. Undrar om cancern redan då spritt sig?

Alla felaktigheter, jag måste sätta mig med Patientnämnden. Det tänker jag också på. När nu den orken finns.

Tänker på alla som är försiktigt positiva och peppar att denna behandlingen är nummer sex och sista. For now. Jag kan inte tänka så. Inte förrän jag vet röntgensvaren.

Jag börjar brytas ner. Orken finns inte. Jag cyklar inte, tränar inte. Resignerar lite mer för varje behandling. Fast jag inte vill. Behandlingen tar bort allt det bästa av mig. Och jag är livrädd för att dagens ska ge samma hemska biverkningar som sist.

Jag saknar mitt hår så jag blir galen. Jag avskyr min spegelbild.

I dag är ingen bra dag.

/ J