Andra gången var i slutet av veckan när Isola frågade om vi kan prova Grekland också! Då tänkte jag "måtte vi hinna en till".
Nu tänker jag desto mer dystra tankar. För ett år sedan hade jag livmodern kvar, och hoppet om ett tredje barn glödde svagt. Undrar om cancern redan då spritt sig?
Alla felaktigheter, jag måste sätta mig med Patientnämnden. Det tänker jag också på. När nu den orken finns.
Tänker på alla som är försiktigt positiva och peppar att denna behandlingen är nummer sex och sista. For now. Jag kan inte tänka så. Inte förrän jag vet röntgensvaren.
Jag börjar brytas ner. Orken finns inte. Jag cyklar inte, tränar inte. Resignerar lite mer för varje behandling. Fast jag inte vill. Behandlingen tar bort allt det bästa av mig. Och jag är livrädd för att dagens ska ge samma hemska biverkningar som sist.
Jag saknar mitt hår så jag blir galen. Jag avskyr min spegelbild.
I dag är ingen bra dag.
/ J
Vem fan kan begära att du ska ha en bra dag idag. Eller några andra dagar. Du går ditt livs kamp. Du känner dig med största sannolikhet som en skugga av ditt forna jag, inte bara håret utan på alla sätt och vis. Klart det suger. Klart att tankarna fräter sönder. Och jag förstår att du inte kan tänka "sista av dina sex behandlingar" för den stora frågan är ju såklart: Sen då? Vad händer du? Vad säger proverna.
SvaraRaderaJag kan inte peppa. Jag kan inte säga att allt kommer gå bra för det skulle du bara bli förbannad på. Jag kan säga att du ska le åt det faktum att du åkte med din familj på en underbar semestervecka då du bara tänkte på den där satans cancern 2 gånger. TVÅ GÅNGER på en vecka! Det är något att vara glad för.
Nu väntar några tuffa dagar och jag skickar en tanke till honom du tror på att han ska skona dig från alltför kämpiga biverkningar denna gång.
Ord... alla dessa ord... önskar de vore magiska så de faktiskt kunde ge någonting till dig.
Älskar dig! <3