Och trots att jag bara ligger plant och känner livet rinna ur händerna så fortsätter dagarna att gå för alla. Andra och för mig.
Men jag har rest mig lite nu. I dag var första vardagen hemma på länge som jag inte bara låg. Jag låg kvar i sängen rätt länge, läste en blogg som fick mitt hjärta att brista. Om en Linnea som inte fick bli stor som istället dog av ja ni vet, och som lämnade lillasyster, mamma och pappa. Och så fick jag fulhulkgråta under täcket för första gången på länge, och kroppen värkte av sorg och av längtan att få krama mina varma levande barn och gode Gud tack för att det är jag istället för dem. Och tack mamma Camilla för att du kommenterade min blogg och släppte in mig i din för du skriver så otroligt.
Sen klädde jag på mig och cyklade ut i extremt morgonkrispig höstluft med Hello Saferides nya i öronen. Trampade runt ett par mil, hjärnan fick ventilera och själen en stunds ro. När jag kom hem rensade jag ut min garderob som minskade med hälften. Kasta lite, spara lite och loppis mycket. Nu sitter jag i soffan efter en fantastiskt god frukost. Jag tänker virka en stund innan jag hämtar min största kärlek för att ta bussen till 4H.
All is well.
/ J
Och nu fick du mig att gråta. För att du skriver så fint. För att Linneas öde får beröra.
SvaraRaderaFast det var aldrig min mening att du skulle bli ledsen! Jag ville bara att du skulle vara lite mer tillåtande mot dig själv. I en så svår situation kan man inte ställa samma krav på sig själv. Lätt att säga utifrån. Jag är ju ganska dålig på det själv. Men just därför. Hylla det fina! Och allt som får dig att orka det!
Tack också för att DU ger mig perspektiv.
Varm kram igen
Längtar så efter vår "syster-dag" ❤️
SvaraRadera