Redan september. Det betyder ju höst. Jag tror inte jag är redo för den.
Sommaren blev annorlunda. Inte konstig, men annorlunda. Jag orkar inte hitta rätt ord för att summera den bättre.
Vardagen är här. Med barn i skola (herregud!) och dagis och jobb för alla andra. Jag själv ser till att inte sova för länge, att försöka sysselsätta mig varje dag och inte bara titta tv-serier. Samma känsla av gnagande oduglighet som innan sommarlov och semester. Jag vill göra något, men jag hasar bara runt. Sedan hämtar jag barn, lagar mat, lägger barn, tittar tv-serie och lägger mig. Och så fortsätter jag hasa runt dagen efter det.
Jag känner att livet rinner ur mina händer. Ni vet när man fastnat i ett läge, ett ekorrhjul, och trampar bara runt runt runt. Jag vill att någon stannar mitt hjul och plockar ut mig. Jag vill ju leva, inte bara överleva. Livet är dagarna och dagarna bara rinner ur mina händer medan jag gör ingenting. Hela augusti rann bort. Poff. Snart vaknar jag skallig och tänker "vad gjorde jag med de bra dagarna innan behandlingen"? Nada. Jag tar inte tillvara på ett skit för tillfället. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja reda ut det här heller. Och så går några dagar till medan jag funderar vidare.
Jag vill LEEEEEVA. Men det verkar förbannat svårt just nu.
/ J
Ni kan äta middag (läs muffins, chips; Oboy å mackor) i soffan. Ni kan åka till badet och byta om till pyjamas innan ni åker hem. Glöm inte McDonalds på vägen hem bara! Du kan köpa en tröja som du egentligen inte behöver. Gå på yoga. Ta med barnen oxå. Köp ett nytt vin....?
SvaraRaderaÅ vad jag känner igen mig, även om min fiende inte heter cancer. Min räddningsplanka är naturen. Ut i någon form av natur om så bara för en halvtimme, det hjälper mig och ger ett lugn. /Ingrid
SvaraRaderaBörja lära dig växternas latinska namn, och gå ut i naturen för att hitta dom. Ta kontakt med den där garnbutiken, för hon kan alltid sysselsätta dig en timme i veckan tillexempel.
SvaraRaderaPuss
Ta vara på naturen. Gör egen lingonsylt, gör äppelmos, förväll svamp och frys in. Och vill man inte plocka själv så köp. Vi har torghandel i min stad och där köper jag en massa så jag kan känna mig som värsta husmor när jag syltar och grejar! Det är extra gott att ta fram hemgjord lingonsylt till maten i höst.
SvaraRaderaJag tänker inte föreslå svamp och bärplockning...inte ekologiska rotfrukter (eller typ det föreslår jag ju alltid, ekologiskt alltså). Jag har tyvärr inget att föreslå..jag känner igen den där känslan, den förlamande vardagen som bara snurrar utan att man hittar in i den..egentligen räcket det med ett par veckors sjukskrivning för att hamna där och din situation är så mycket svårare. Jag har inga tips egentligen?..bara mitt ❤️Till dig.
SvaraRaderaVilka käcka läsare du har! Vem orkar dra igång olika husmorsprojekt när man känner som du?? Vilket skämt. Ge fan i skräpmaten och sockret säger jag bara, sen behöver du inte göra mer. Glo på dina tv-serier och tänk på mig som gääärna hade legat hemma och glott på tv hela hösten :) Vi ses på fredag. /K
SvaraRaderaKram ♡
SvaraRaderaKära Jessica!
SvaraRaderaJag följer din blogg lite sporadiskt och förfasas ännu lite mer över livets orättvisor när jag läser.
Cancern har berövat mig min äldsta dotter (10 år) medan jag själv, som haft cancer två ggr, knappt behövt kämpa.
Det är en grym sjukdom. Det är grymt att unga ska behöva drabbas.
Än mer att barn ska berövas sina föräldrar eller syskon.
Egentligen vet jag inte riktigt varför jag skriver. Men jag vill bara skicka lite styrka så här från andra sidan cancern. Jag vill skrika: Var snäll mot dig själv! Serieflykt kan vara ett alldeles suveränt sätt att hålla tankar i schack och spara energi. Jag vet eftersom jag själv hamnar där då och då. Jag vet också hur lätt det är att anklaga sig för att inte göra något bättre av sin tid. Visserligen är inte min tid utmätt, vad jag vet, på samma sätt. Men jag kämpar med att rättfärdiga min överlevnad. Borde jag inte gör något bättre för att jag fått leva! Men så tänker jag: om flykten gör mig till en bättre mamma när lillasyster kommer hem, så är det egentligen en alldeles ypperlig flykt. Jag förstår att du har mycket du vill hinna göra, men jag önskar så att du också kan tillåta dig att göra det som du mår bra av. Utan att värdera!
All styrka!
Varm kram Camilla