Hurra hurra hurra!

I dag är det min födelsedag och trots dagens knackiga start blev det en riktig kanondag! Chefen höjde min lön med 2 500 kronor och gav mig mer ansvar, och efter jobbet fick jag välja en ny laptop och en ny kompaktkamera! Tjoho!

Läkaren min skulle höra av sig inom en vecka från i onsdags. Jag hoppas inte att hon lät bli att ringa med dåliga besked bara för att det är min födelsedag. Håller ut ett par dagar till, sen så.

Kackelhelg i helgen, här i Småland. Som jag behöver det! Krama bebismagar och bästisar.

/ J

Att ge efter.

Många säger att jag är så stark. Jag svarar att jag inte har något val. Vad ska jag annars göra? Vad blir bättre av att jag gråter och är arg?

Lyssnade på Monica Nyströms sommarprat i dag. I lurar på jobbet. Stundtals fick jag pausa eftersom det blev för jobbigt. Igenkänningsfaktorn blev för stor. Hon pratade om livet för henne och sina barn efter att hennes man och deras pappa dött. I cancer. Om att det handlar om att leva. Inte bara överleva.

Jag försökte jobba vidare efteråt och lyckades en stund. Sen satte jag mig på bussen, åkte hem och kastade mig i min mans famn och hulkade fram "Jag vill inte dö ifrån er, jag vill inte dö ifrån er". Tårarna sprutade och Isola frågade om jag var ledsen för bollen i magen.

Fina unge och fina man. Jag vill inte dö ifrån er.

/ J

Hällregn och läkarbesök

Nya prover och undersökningar. Går ju inte att säga något förrän svaren kommer inom en vecka. Det finns något på vänster äggstock men för tidigt att säga vad. Kanske en hel vanlig jävla normal cysta som försvinner av sig själv?

/ J

Sista semesterdagen regnar bort!

Eller ja, sista semesterdagen var väl egentligen i fredags, men ändå. Lika skönt som det ska bli att komma igång med rutiner, lika vemodigt känns det. Även om jag låg sjukskriven på soffan fyra veckor innan semestern så har jag ändå träffat Isola nästan varje dag. Nu är det dags för långa dagar utan varandra igen. Tur att hon älskar sin förskola lika mycket som jag älskar mitt jobb!

Damen har uttryckt en önskan om Leos Lekland i dag. Det spöregnar. Så hon får nog sin vilja igenom!

/ J

And isn´t it ironic?

Har försökt uppdatera denna döende blogg flera gånger. Eller nåja, ett par i alla fall. Men varje gång jag lägger fingrarna på tangenterna så känner jag bara... uppgivenhet? Hur sammanfattar man allt vad som hänt senaste tiden, när man inte ens orkar känna efter själv?

Mitt senaste inlägg för tusen år sedan handlar om Linda som dog i cancer.

I februari slutade jag med p-piller för att jag inte mår bra av att trycka i mig hormoner. I april hade jag tid hos gynekologen eftersom jag inte fått tillbaka mensen och dessutom kände en liten knöl i magen. Knölen blev en gigantisk boll på 30 cm och 1,7 kilo när den plockades ut 15 juni. Borderlinetumör heter det. Kunde lika gärna varit grekiska. "Det är något som ligger precis på gränsen mellan snäll och dum cancer."

Sedan dess läser jag cancer överallt. Men har inte uttalat det en enda gång.

Det är bästa formen av cancer, och ibland kallas den inte ens cancer. Borderlinetumörer borde klassas som en egen sjukdom läser jag. Men jag vet inte om det hjälper mig nämnvärt just nu.

Undersökning och mer provtagning på onsdag. Röntgen av bröstkorg och lungor visade noll tumörer, hurra! Operation inplanerad pronto, man tömmer tydligen kroppen på funktionslösa organ så snart ska jag säga hejdå till blindtarmen. Såsmåningom måste jag säga hejdå till livmoder och kvarvarande äggstock. Men snälla gode gud kan jag inte få ett syskon först? Läkaren har gett ok till att testa. Men sedan ska allt bort. Klimakterie nästa.

Det hade kunnat vara tusen miljoner resor sämre. Men det kunde också varit bättre. Och just i kväll, ensam med Damien Rice, känns faktiskt livet för jävligt. Trots ljuvligaste prinsessan sovandes i rummet intill.

/ J