Har försökt uppdatera denna döende blogg flera gånger. Eller nåja, ett par i alla fall. Men varje gång jag lägger fingrarna på tangenterna så känner jag bara... uppgivenhet? Hur sammanfattar man allt vad som hänt senaste tiden, när man inte ens orkar känna efter själv?
Mitt senaste inlägg för tusen år sedan handlar om Linda som dog i cancer.
I februari slutade jag med p-piller för att jag inte mår bra av att trycka i mig hormoner. I april hade jag tid hos gynekologen eftersom jag inte fått tillbaka mensen och dessutom kände en liten knöl i magen. Knölen blev en gigantisk boll på 30 cm och 1,7 kilo när den plockades ut 15 juni. Borderlinetumör heter det. Kunde lika gärna varit grekiska. "Det är något som ligger precis på gränsen mellan snäll och dum cancer."
Sedan dess läser jag cancer överallt. Men har inte uttalat det en enda gång.
Det är bästa formen av cancer, och ibland kallas den inte ens cancer. Borderlinetumörer borde klassas som en egen sjukdom läser jag. Men jag vet inte om det hjälper mig nämnvärt just nu.
Undersökning och mer provtagning på onsdag. Röntgen av bröstkorg och lungor visade noll tumörer, hurra! Operation inplanerad pronto, man tömmer tydligen kroppen på funktionslösa organ så snart ska jag säga hejdå till blindtarmen. Såsmåningom måste jag säga hejdå till livmoder och kvarvarande äggstock. Men snälla gode gud kan jag inte få ett syskon först? Läkaren har gett ok till att testa. Men sedan ska allt bort. Klimakterie nästa.
Det hade kunnat vara tusen miljoner resor sämre. Men det kunde också varit bättre. Och just i kväll, ensam med Damien Rice, känns faktiskt livet för jävligt. Trots ljuvligaste prinsessan sovandes i rummet intill.
/ J
Fan gumman! Visste inte att det var så illa. Önskar jag kunde göra något. Många kramar
SvaraRadera