27+0

God morgon vecka 28!

Jag fick rätt, vecka 27 försvann i ett nafs!

Helgen var fantastiskt trevlig. Fredagkväll kom gudmor ner från Sthlm. Lördag spenderade vi i Ullared (har sagt det förr men nu menar jag det ((nog)): jag kommer aldrig mer åka dit!) och sedan umgicks vi med Isola på kvällen. Söndagen var det finaste frökens fyraårskalas!

Isola har i ett helt år tjatat om en rosa prinsesstårta som hon vill ha på sitt nästa kalas. Så givetvis köpte vi en sådan. I går dekorerade Isola den och klistrade på sockerfigurer, tryckte dit fyra ljus och jag skrev ISA 4 ÅR på den plats som var över! Så kom gästerna, de lekte lite och Isola öppnade sina presenter. Så sa jag: Nu kan vi väl fika! Märkte INTE att Isola försvann förrän jag hör ett sjukt förtvivlat MAAAAAAAMMA från hallen! Jag trodde hon klämt sig igen eller något liknande, så jag rusar ut dit. Då står världens finaste finaste älskade barn med de största tårarna jag någonsin sett rullandes från kinderna och med ett tomt tårtfat i handen... Hon skulle ju vara duktig och hämta tårtan som hon var SÅ stolt över, och så tappade hon den i marken... Mitt älskade hjärta var så ledsen och otröstlig, hon ville ju visa sin rosa tårta! Jag räddade lite av den, de andra mammorna sa att de inte var så känsliga; så barnen fick lite rosa tårtmos i alla fall. Och Isola fick sin ros. Som tuuuuur var hade jag bakat en vuxentårta så i den åkte fyra ljus och så kunde vi sjunga med den och låta Isola blåsa ut. Hon glömde missödet snabbt, men det skär i mitt hormonella mammahjärta, och det enda jag ville göra var att åka och köpa en ny rosa hel tårta.

Men när Tåbbe läste saga för henne och sa godnatt hörde jag att han frågade henne vad som varit bäst med hela dagen. Då svarade hon "Min rosa tårta." Och efter det sa de godnatt, att de älskar varandra och så hörde jag henne säga "Pappa, tack för mitt kalas i dag!" Då brast hormonella mamman. Jag bara grät och grät, av glädje över att vi verkar lyckas som föräldrar och uppfostrar världens finaste unge. Av sorg över den dumma tårtan. Och över grav ångest över hur dålig jag känner mig som mamma. Jag H Ö R ju hur jag låter som min mamma; jag fräser, jag har en klagande klang i rösten, jag suckar, jag låter hård, jag har noll tålamod. Min absoluta mardröm är att Isola ska känna som jag gjorde när jag växte upp, som ett konstant misslyckande. Jag försökte prata med henne i går, och sa att det inte är hennes fel att jag är sur och trött, att jag har ont och inte orkar något för att jag har bebis i magen men jag kommer bli glad igen. Och att jag försöker låta bli att gnälla men det är svårt, och att det verkligen inte är hennes fel. Men när jag H Ö R mig själv fräsa och sen får frågan "Är du arg på mig mamma?" så gör det så fruktansvärt ont. Jag bestämde mig i går för att jag verkligen MÅSTE jobba på detta, för hur jag än mår så är det aldrig Isolas fel. En fyraåring ska aldrig behöva ta skit för hur hennes föräldrar mår.

Tåbbe tröstade mig så gott han kunde, och sa att vi vet ju att det beror på hormoner, trötthet och smärtan i ischias. Och att jag inte alls är som min mamma, jag är ju medveten om mitt beteende och vill förändra mig. Jag är bara så rädd att Jocke Berg får rätt när han sjunger "Och man blir som sin mor eller far", eftersom det är min absoluta mardröm.

Usch, nu vill jag bara hämta Isola och kramas. I morse stannade jag hemma en timme länge så jag kunde vinka av henne vid bilen när de åkta. Och hon ska få cykla hem i dag i alla fall, och jag ska vara glad och powerwalka efter så gott det går. När vi kommer hem ska vi tvätta och grilla, sen ska jag spela nya spelet hon fick i går med henne hela kvällen om hon vill. Eller glatt leka med hennes nya Barbiedockor. Jag ska vara världens bästa mamma, för jag har ju världens bästa barn.

/ J