Hösten är definitivt här. Det regnar hela tiden, det är det första hösttecknet. Jag hatar hösten. Och vintern. Jag måste flytta.
Bästisen med bebis var här, och jag kände mig nästan mänsklig i två dygn. Men på måndag börjar jag äntligen jobba igen. Förhandlade med läkaren, och får börja på 25 procent. Det är det minsta jag kan få jobba tycker jag, två timmar om dagen är väl ok. Men alla andra verkar tycka jag ska vara hemma heeela oktober också. Aldrig.
Ett av de tre hålen är nästan helt läkt, så det går ju framåt också. Vi ska testa hoppa över omläggning på söndag, funkar det kör vi varannan dag i fortsättningen. Ju mer jag läker fysiskt desto bättre mår jag psykiskt, helt i sin ordning enligt läkaren. Äter fortfarande smärtstillande, insomningstabletter, kramplösande för tarmarna och ibland ångestdämpande. Men jag mår bättre.
Fast ändå på ett annat sätt. Jag känner verkligen nu att jag aldrig bearbetade ett skit. 2011 var ett skitår, och jag har inte hunnit gå igenom det. För mig själv, eller med andra. Och jag kan nog inte göra det här heller, eftersom vissa grejer är för privata. Men jag behöver skriva av mig. Orkar bara inte skriva allt med penna i min vanliga dagbok. Men får nog börja. Mitt problem är att jag vill göra allting på studs, vad det än gäller. Att skriva går så mkt snabbare via tangenter, så därför dammar min dagbok igen för jag orkar aldrig sitta tiden ut som krävs. Det enda som står i den nuvarande är mörker, för enda gångerna jag tar till pennan är när det är riktigt riktigt illa.
Skulle gått på fest på lördag. Men avstår nog av helt andra anledningar än sår och psykisk ohälsa. Fick nys om viss person ska ut på stan och jag är inte redo för ett möte.
Herregud vad jag svamlar. Håller på att göra backup på bilder från 2006 och framåt och tänkte blogga medan skivorna bränns. Men jag borde nog hålla mig till att läsa bloggar i dag känner jag.
/ J
28 september 2012
18 september 2012
Lägesrapport.
Orkar inte skriva så ofta eftersom jag oftast inte har så mycket nytt eller roligt att skriva om. Dagarna går. Jag får fortfarande såren tömda och omlagda varje dag. Har fått tid till småbarnsteamet som ska hjälpa oss som familj igenom det här (jag är fortfarande lite frågande till vad de egentligen gör?) och väntar tid till min egen psyktid. Har fått lugnande att ta vid behov, vilket jag gör. Livet lunkar på i väntan på tja, ett bättre liv antar jag.
Alve växer i alla fall, i dag var vi på bvc och killen är numera 54 cm lång och 3956 gram tung! Snart snart 4 kg.
Isa går på förskolan tre dagar i veckan nu, men vi ska söka dispans hos kommunen för utökad tid. Enligt bvc får man nästan alltid igenom det när man har så pass stor åldersskillnad på barnen. Men det kanske jag skrivit om tidigare.
Nästa vecka kommer min bästis hit med sin lille kille. Det längtar jag till.
På lördag är det stoooor fest. Vi har sagt ja sedan länge, sedan långt innan lillebror kom och även om vi kan ställa in vill jag gå. Just nu i alla fall. Knytisfest, och värdparet är så gulliga så det enda vi behöver bidra med är matbröd åt 18 vuxna. Vilket vi givetvis tänker köpa färdigbakat.
En stesolid och sedan sängen. Har ont i snittet och blöder lite (ur snippan alltså) för första gången på en vecka, antagligen för att jag tagit i och burit alldeles för tung alldeles för mycket i dag. Jag är så jävla kass på att bara vila.
Alve växer i alla fall, i dag var vi på bvc och killen är numera 54 cm lång och 3956 gram tung! Snart snart 4 kg.
Isa går på förskolan tre dagar i veckan nu, men vi ska söka dispans hos kommunen för utökad tid. Enligt bvc får man nästan alltid igenom det när man har så pass stor åldersskillnad på barnen. Men det kanske jag skrivit om tidigare.
Nästa vecka kommer min bästis hit med sin lille kille. Det längtar jag till.
På lördag är det stoooor fest. Vi har sagt ja sedan länge, sedan långt innan lillebror kom och även om vi kan ställa in vill jag gå. Just nu i alla fall. Knytisfest, och värdparet är så gulliga så det enda vi behöver bidra med är matbröd åt 18 vuxna. Vilket vi givetvis tänker köpa färdigbakat.
En stesolid och sedan sängen. Har ont i snittet och blöder lite (ur snippan alltså) för första gången på en vecka, antagligen för att jag tagit i och burit alldeles för tung alldeles för mycket i dag. Jag är så jävla kass på att bara vila.
 |
| Isola med sina nya älskade skor som hon visar upp för ALLA hon träffar. |
13 september 2012
Det blir aldrig som man tänkt sig...
...men varför verkar jag aldrig lära mig det?
Jag har den senaste tiden mått riktigt dåligt. Inte bara fysiskt, utan för varje dag har jag känt mig mer och mer sänkt. Det enda jag tänkt på var att få somna och vakna när jag mår bra, eller bara få sitta och kedjeröka. Och röka, det är något jag gör när jag mår riktigt pissigt. Som vid cancerbesked. Så visst har jag förstått att jag mår skit. Jag har tänkt förbjudna tankar som att "varför skaffade vi en till, vi hade det helt perfekt som det var vi tre", och sedan har jag förstått fått ordentlig ångest av det och så fortsatte det till en ond cirkel. De senaste dagarna har jag gråtit nästan dygnet runt.
För ett par veckor sedan kom dessutom de knasiga tarmsmärtorna tillbaka, de jag utreddes för innan graviditeten. De uppkom efter andra operationen förra året, i september, och jag gjorde två gall-ultraljud och en gastroskopi och till slut sa läkarna att det var all ärrbildning efter operationerna som ställde till det. Jag blev gravid, och besvären försvann. Helt. Och så för två veckor sedan kom de tillbaka. I går morse vaknade jag av att jag hade ont. Hemsjukvården kom för att lägga om hålen i magen som vanligt vid elva, och efter det höll jag på att dö av smärta. Jag bara grät, fullproppad med så mycket knark som skulle fått en pundare att somna - men inget hjälpte. Så till slut tog Tåbbe mig till akuten. Där träffade jag till slut en läkare, som läste igenom hela min journal och sedan började fråga hur jag mår. I mitt huvud.
Jag svarade på hans frågor (om jag tycker om Alve, om jag vill dö och så vidare) och så gick han för att hämta en läkare på kvinnokliniken. Ner kommer min cancerläkare och då bröt jag ihop helt. Sen satt jag i hennes famn och bara storgrät som ett barn.
Diagnosen jag numera är sjukskriven för (har inte tagit en enda föräldradag på Alve nästan) är förlossningsdepression. Och jag kommer få psykhjälp och lyckopiller för att må bättre.
Efter cancerbeskedet fokuserade jag och min läkare på en enda sak - hinna bli gravid. Innan livmodern måste ut. Det var det enda vi riktade in oss på, allt annat sköt jag åt sidan. Och nu är han här och min hjärna har fått någon slags sammanbrott för den vet inte vad den ska fokusera på längre.
Det låter rimligt såklart. Jag vet att hon har rätt. Jag måste bearbeta det faktum att jag fick cancer, inte har någon kontakt med min familj, blev gravid, inte har någon avlastning och numera är tvåbarnsmamma och fortfarande går på cancerkoller var tredje månad. Dessutom slutade förlossningen med akutsnitt, postspinal huvudvärk med blood patch som följd och sedan ett infekterat snitt, som jag i dag fick veta nog tar cirka en månad till av hemsjukvårdsbesök för att få bukt med. De första tre veckorna i Alves liv spenderade jag två av inlagd. Och när jag tänker efter inser jag att magsmärtorna alltid sammanfaller med att jag mår psykiskt dåligt. Förra hösten var fruktansvärd - jag var ständigt hög för jag hade så ont. Jag blev gravid - noll besvär eftersom det jag stressat över äntligen hänt. Nu är han ute och jag vet inte var Jessica blev av i allt - jag har fruktansvärt ont igen. Såklart jag fattar att det fysiska och det psykiska hänger ihop.
Så nu kommer T vara föräldrarledig åt Alve och vi är hemma alla tre (och Isola när hon inte är på förskolan såklart) tills jag börjar jobba 1 oktober igen. Eventuellt kommer jag jobba halvtid till en början, och vara halvt sjukskriven. Läkaren är inte alls förtjust i att jag börjar jobba igen, men jag känner att det är det jag vill.
Jag ska försöka ta det lugnt och inte tänka för mycket. Försöka leva i nuet.
Men nu måste det faktiskt räcka. Nu har jag fått min beskärda del. Nu får de där tre hålen i magen läka, cancern hålla sig borta och huvudet och hjärtat må bra igen. Jag vill vara med min familj, jag vill vara med min älskade dotter och lyfta upp henne i mitt knä. Jag vill vara lycklig.
/ J
Jag har den senaste tiden mått riktigt dåligt. Inte bara fysiskt, utan för varje dag har jag känt mig mer och mer sänkt. Det enda jag tänkt på var att få somna och vakna när jag mår bra, eller bara få sitta och kedjeröka. Och röka, det är något jag gör när jag mår riktigt pissigt. Som vid cancerbesked. Så visst har jag förstått att jag mår skit. Jag har tänkt förbjudna tankar som att "varför skaffade vi en till, vi hade det helt perfekt som det var vi tre", och sedan har jag förstått fått ordentlig ångest av det och så fortsatte det till en ond cirkel. De senaste dagarna har jag gråtit nästan dygnet runt.
För ett par veckor sedan kom dessutom de knasiga tarmsmärtorna tillbaka, de jag utreddes för innan graviditeten. De uppkom efter andra operationen förra året, i september, och jag gjorde två gall-ultraljud och en gastroskopi och till slut sa läkarna att det var all ärrbildning efter operationerna som ställde till det. Jag blev gravid, och besvären försvann. Helt. Och så för två veckor sedan kom de tillbaka. I går morse vaknade jag av att jag hade ont. Hemsjukvården kom för att lägga om hålen i magen som vanligt vid elva, och efter det höll jag på att dö av smärta. Jag bara grät, fullproppad med så mycket knark som skulle fått en pundare att somna - men inget hjälpte. Så till slut tog Tåbbe mig till akuten. Där träffade jag till slut en läkare, som läste igenom hela min journal och sedan började fråga hur jag mår. I mitt huvud.
Jag svarade på hans frågor (om jag tycker om Alve, om jag vill dö och så vidare) och så gick han för att hämta en läkare på kvinnokliniken. Ner kommer min cancerläkare och då bröt jag ihop helt. Sen satt jag i hennes famn och bara storgrät som ett barn.
Diagnosen jag numera är sjukskriven för (har inte tagit en enda föräldradag på Alve nästan) är förlossningsdepression. Och jag kommer få psykhjälp och lyckopiller för att må bättre.
Efter cancerbeskedet fokuserade jag och min läkare på en enda sak - hinna bli gravid. Innan livmodern måste ut. Det var det enda vi riktade in oss på, allt annat sköt jag åt sidan. Och nu är han här och min hjärna har fått någon slags sammanbrott för den vet inte vad den ska fokusera på längre.
Det låter rimligt såklart. Jag vet att hon har rätt. Jag måste bearbeta det faktum att jag fick cancer, inte har någon kontakt med min familj, blev gravid, inte har någon avlastning och numera är tvåbarnsmamma och fortfarande går på cancerkoller var tredje månad. Dessutom slutade förlossningen med akutsnitt, postspinal huvudvärk med blood patch som följd och sedan ett infekterat snitt, som jag i dag fick veta nog tar cirka en månad till av hemsjukvårdsbesök för att få bukt med. De första tre veckorna i Alves liv spenderade jag två av inlagd. Och när jag tänker efter inser jag att magsmärtorna alltid sammanfaller med att jag mår psykiskt dåligt. Förra hösten var fruktansvärd - jag var ständigt hög för jag hade så ont. Jag blev gravid - noll besvär eftersom det jag stressat över äntligen hänt. Nu är han ute och jag vet inte var Jessica blev av i allt - jag har fruktansvärt ont igen. Såklart jag fattar att det fysiska och det psykiska hänger ihop.
Så nu kommer T vara föräldrarledig åt Alve och vi är hemma alla tre (och Isola när hon inte är på förskolan såklart) tills jag börjar jobba 1 oktober igen. Eventuellt kommer jag jobba halvtid till en början, och vara halvt sjukskriven. Läkaren är inte alls förtjust i att jag börjar jobba igen, men jag känner att det är det jag vill.
Jag ska försöka ta det lugnt och inte tänka för mycket. Försöka leva i nuet.
Men nu måste det faktiskt räcka. Nu har jag fått min beskärda del. Nu får de där tre hålen i magen läka, cancern hålla sig borta och huvudet och hjärtat må bra igen. Jag vill vara med min familj, jag vill vara med min älskade dotter och lyfta upp henne i mitt knä. Jag vill vara lycklig.
/ J
04 september 2012
Hemma.
Hemma igen i min egen soffa. Det känns skönt men samtidigt superläskigt. Kan inte förklara känslan, mer än att varje gång jag kommit hem från sjukhuset de senaste gångerna har det gått åt skogen och jag har fått åka tillbaka. På sjukhuset känner jag mig trygg, även om jag alltid haft extremt svårt för att vistas i sjukhusmiljöer. Denna senaste omgången var dock något helt annat. Jag har aldrig legat ensam så länge på sjukhus förut, men fick bo ensam i dubbelrum pga infektionen, och fick morfin dagligen vid såromläggning eftersom det gör så ont, och andra smärtstillande och insomningstabletter på kvällarna. Jag har bara legat och sovit eller tagit det lugnt och tittat på tv, precis som läkaren ordinerat. Lämnat massa blodprover, fått antibiotika i armen tre gånger om dagen och bara varit uppe och kissat och duschat typ. Nu är det ingen här hemma som kan ta hand om mig medicinskt, det finns inget morfin (även om jag fick Stesolid utskrivet) och jag känner att även om T inte förväntar sig ett skit av mig så känns det som att jag måste hjälpa till lite ändå. Han har varit helt ensam med barnen nästan sedan snittet, och jag märker ju att han går på knäna trots att han försöker så gott han kan att inte visa mig det. Men som han säger, om jag bara kan ha Alve i famnen så avlastar jag, så han kan ta Isola eftersom hon lägligt nog på senare tid vill ha hjälp med något så fort Alve låter...
I morse rullades en ny rumskamrat in på rummet, eftersom infektionsvärdena gått ner så pass mkt behövde jag inte hållas isolerad längre. Hon var väldigt trevligt, men väldigt rädd. En 37-årig ungersk kvinna som bott i Sverige i fem år, och försökt bli gravid lika länge. Nu var hon i vecka 14 men bara blöder och blöder... :( Vilken klump i magen jag fick, mina barn är ju i alla fall utanför magen levande. Jag hoppas så det går bra för henne, önskar jag hade bytt nr eller något så jag fått veta.
Isa och Tåbbe är på badhuset, Alve sover i vagnen (även om han börjat böka låter det som) och jag funderar på att lägga mig ner och läsa nya mama alternativt ringa Trygg Hansa och kolla vad som egentligen ingår i deras gravidförsäkring, eftersom jag trots allt drabbats av TVÅ ovanliga komplikationer. Skitsnitt.
Min cancerläkare var inne hos mig i fredags också, det kändes skönt att se henne. Dels har vi inte setts sedan februari (eftersom hon inte kunde göra cancerkoller när Alve växte i magen) och dels var det skönt att träffa någon som vet allt jag varit med om sedan innan. Fick många kramar och hon informerade alla i personalen om min tumör också. Personalen har verkligen varit fantastisk. Till och med en sur ragata som vi hade superproblem med vid min tumörop (hon satte sig bland annat på min säng när jag var nyopererad, vilket fick mig att svimma av smärta och Tåbbe fick kasta ut henne) visade sig vara en väldigt väl förklädd ängel. Lördagkväll satt hon inne hos mig och snackade skit nästan hela kvällen.
Nej vila var det ja.
/ J
I morse rullades en ny rumskamrat in på rummet, eftersom infektionsvärdena gått ner så pass mkt behövde jag inte hållas isolerad längre. Hon var väldigt trevligt, men väldigt rädd. En 37-årig ungersk kvinna som bott i Sverige i fem år, och försökt bli gravid lika länge. Nu var hon i vecka 14 men bara blöder och blöder... :( Vilken klump i magen jag fick, mina barn är ju i alla fall utanför magen levande. Jag hoppas så det går bra för henne, önskar jag hade bytt nr eller något så jag fått veta.
Isa och Tåbbe är på badhuset, Alve sover i vagnen (även om han börjat böka låter det som) och jag funderar på att lägga mig ner och läsa nya mama alternativt ringa Trygg Hansa och kolla vad som egentligen ingår i deras gravidförsäkring, eftersom jag trots allt drabbats av TVÅ ovanliga komplikationer. Skitsnitt.
Min cancerläkare var inne hos mig i fredags också, det kändes skönt att se henne. Dels har vi inte setts sedan februari (eftersom hon inte kunde göra cancerkoller när Alve växte i magen) och dels var det skönt att träffa någon som vet allt jag varit med om sedan innan. Fick många kramar och hon informerade alla i personalen om min tumör också. Personalen har verkligen varit fantastisk. Till och med en sur ragata som vi hade superproblem med vid min tumörop (hon satte sig bland annat på min säng när jag var nyopererad, vilket fick mig att svimma av smärta och Tåbbe fick kasta ut henne) visade sig vara en väldigt väl förklädd ängel. Lördagkväll satt hon inne hos mig och snackade skit nästan hela kvällen.
Nej vila var det ja.
/ J
02 september 2012
Lugnt här.
Jag har fått kvällsdosen av morfin som vanligt innan de tvättar och tömmer såren på var. Så nu är jag härligt hög och borta i skallen, slötittar på tv och ska försöka sova. Hade världens finaste besök i dag också <3
Dottern har smittar resten av familjen inklusive mig med sin förkylning. Så typiskt!
Infektionsvärdena är på väg ner, men läkaren vill att morgondagens prover visar på ännu lägre resultat innan jag blir hemsläppt. Men har från och med i kväll fått övergå till antibiotika i tablettform :)
Nu slocknar ögonen.
/ J
Förresten, mam-napparna till Dr Brown-flaskorna funkar perfa! Alve kräker fortfarande upp minst två mål mat varje dygn, varav ett alltid på natten - men det tror personalen här beror på magmunnen. Skit samma egentligen, bara han fortsätter behålla resten och går upp i vikt! Ny vägning i morgon :)
Dottern har smittar resten av familjen inklusive mig med sin förkylning. Så typiskt!
Infektionsvärdena är på väg ner, men läkaren vill att morgondagens prover visar på ännu lägre resultat innan jag blir hemsläppt. Men har från och med i kväll fått övergå till antibiotika i tablettform :)
Nu slocknar ögonen.
/ J
Förresten, mam-napparna till Dr Brown-flaskorna funkar perfa! Alve kräker fortfarande upp minst två mål mat varje dygn, varav ett alltid på natten - men det tror personalen här beror på magmunnen. Skit samma egentligen, bara han fortsätter behålla resten och går upp i vikt! Ny vägning i morgon :)
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)