...men varför verkar jag aldrig lära mig det?
Jag har den senaste tiden mått riktigt dåligt. Inte bara fysiskt, utan för varje dag har jag känt mig mer och mer sänkt. Det enda jag tänkt på var att få somna och vakna när jag mår bra, eller bara få sitta och kedjeröka. Och röka, det är något jag gör när jag mår riktigt pissigt. Som vid cancerbesked. Så visst har jag förstått att jag mår skit. Jag har tänkt förbjudna tankar som att "varför skaffade vi en till, vi hade det helt perfekt som det var vi tre", och sedan har jag förstått fått ordentlig ångest av det och så fortsatte det till en ond cirkel. De senaste dagarna har jag gråtit nästan dygnet runt.
För ett par veckor sedan kom dessutom de knasiga tarmsmärtorna tillbaka, de jag utreddes för innan graviditeten. De uppkom efter andra operationen förra året, i september, och jag gjorde två gall-ultraljud och en gastroskopi och till slut sa läkarna att det var all ärrbildning efter operationerna som ställde till det. Jag blev gravid, och besvären försvann. Helt. Och så för två veckor sedan kom de tillbaka. I går morse vaknade jag av att jag hade ont. Hemsjukvården kom för att lägga om hålen i magen som vanligt vid elva, och efter det höll jag på att dö av smärta. Jag bara grät, fullproppad med så mycket knark som skulle fått en pundare att somna - men inget hjälpte. Så till slut tog Tåbbe mig till akuten. Där träffade jag till slut en läkare, som läste igenom hela min journal och sedan började fråga hur jag mår. I mitt huvud.
Jag svarade på hans frågor (om jag tycker om Alve, om jag vill dö och så vidare) och så gick han för att hämta en läkare på kvinnokliniken. Ner kommer min cancerläkare och då bröt jag ihop helt. Sen satt jag i hennes famn och bara storgrät som ett barn.
Diagnosen jag numera är sjukskriven för (har inte tagit en enda föräldradag på Alve nästan) är förlossningsdepression. Och jag kommer få psykhjälp och lyckopiller för att må bättre.
Efter cancerbeskedet fokuserade jag och min läkare på en enda sak - hinna bli gravid. Innan livmodern måste ut. Det var det enda vi riktade in oss på, allt annat sköt jag åt sidan. Och nu är han här och min hjärna har fått någon slags sammanbrott för den vet inte vad den ska fokusera på längre.
Det låter rimligt såklart. Jag vet att hon har rätt. Jag måste bearbeta det faktum att jag fick cancer, inte har någon kontakt med min familj, blev gravid, inte har någon avlastning och numera är tvåbarnsmamma och fortfarande går på cancerkoller var tredje månad. Dessutom slutade förlossningen med akutsnitt, postspinal huvudvärk med blood patch som följd och sedan ett infekterat snitt, som jag i dag fick veta nog tar cirka en månad till av hemsjukvårdsbesök för att få bukt med. De första tre veckorna i Alves liv spenderade jag två av inlagd. Och när jag tänker efter inser jag att magsmärtorna alltid sammanfaller med att jag mår psykiskt dåligt. Förra hösten var fruktansvärd - jag var ständigt hög för jag hade så ont. Jag blev gravid - noll besvär eftersom det jag stressat över äntligen hänt. Nu är han ute och jag vet inte var Jessica blev av i allt - jag har fruktansvärt ont igen. Såklart jag fattar att det fysiska och det psykiska hänger ihop.
Så nu kommer T vara föräldrarledig åt Alve och vi är hemma alla tre (och Isola när hon inte är på förskolan såklart) tills jag börjar jobba 1 oktober igen. Eventuellt kommer jag jobba halvtid till en början, och vara halvt sjukskriven. Läkaren är inte alls förtjust i att jag börjar jobba igen, men jag känner att det är det jag vill.
Jag ska försöka ta det lugnt och inte tänka för mycket. Försöka leva i nuet.
Men nu måste det faktiskt räcka. Nu har jag fått min beskärda del. Nu får de där tre hålen i magen läka, cancern hålla sig borta och huvudet och hjärtat må bra igen. Jag vill vara med min familj, jag vill vara med min älskade dotter och lyfta upp henne i mitt knä. Jag vill vara lycklig.
/ J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar