Standing on the shoreline.

Helkroppsröntgen förra veckan visade att det finns en liten förändring i ena lungan. För liten för att ta prov på, inte liten nog att sluta oroas över. Jag har klarat mig hyfsat från Google, vet inte mer än att lungcancer oftast drabbar män över 60 år. Det känns i magen att det inte är mer cancer, det känns okej. Men visst, någon gång kan kan väl vara första gången magkänslan har fel. Ny röntgen om 4-6 veckor för att se hur den utvecklats.

Jag är överlogisk, jag tänker att jag legat sängliggande MED tajt gördel. Sängliggande 4 veckor, med gördel i 6. Vore det inte väldigt konstigt om lungorna knappt påverkats när man har svårt att djupandas? Precis. Så måste det vara.

Ytterligare en förändring fanns ovanför slidtappen. Men den trodde min läkare berodde på operationen, så hon var inte alls orolig. Kommer också följas upp såklart.

Så, väntar in två nya röntgentider. Väntar in besked från Onkologen (ja han heter snart så, därav stort O) i Lund om vad han tycker om nya tumörerna som opererades bort och vad han tycker om nya röntgenfynden.

----

Jag har inte tänkt så mycket på min omgivning under min sjukdom. Jag har märkt att en del försvunnit, och visst - det gör ont men det får jag ju förstå. Alla kan ju inte hantera det. Jag har vant mig vid frustrationen i att ingen fattar. Att alla envisas med styrkekramar. Som om det är DET jag behöver. Jag har väl tänkt någon gång på hur orolig jag skulle vara om någon av mina vänner drabbades, och flyktigt undrat om de ororar sig för mig.

På alla hjärtans dag fick en av mina närmaste vänner veta att hon har bröstcancer.

Jag kan inte riktigt beskriva hur det känns att veta att en av de jag står nära nu är sjuk. Fast hon inte alls är sjuk. Än. Att det inte finns något jag kan göra. Total maktlöshet.

Jag tänker mer på hennes cancer än på min egen just nu. På gott och ont. För det gör ju lika ont vad jag än tänker på.

/ J