Ett hål i hjärtat.

En gammal väldigt god vän från tiden i Göteborg messade och berättade att hon väntar nummer tre, och undrade hur hon skulle klara det utan mig.

Jag ÄR glad för hennes skull, men samtidigt gör det så ont så ont i hjärtat där det finns ett litet hål som skulle varit en liten syster eller bror men som aldrig får komma. Det är fler som är gravida i min närhet, men hon är första som väntar trean. Trean som aldrig får komma här, och som alltid kommer fattas. I alla fall i mitt hjärta.

När jag gråtit en stund messade jag mina fina Emma som alltid kommer med kloka råd och som alltid får mig att må bättre. Hon skrev att jag skulle låta det göra ont och det räckte. Attackgrät en stund och sedan släppte det lite. Mest för att hon skrev att hon önskade hon kunde göra något, och jag frågade om hon kunde ligga med Tåbbe och ge mig ett barn till. Bra gener tänker jag. Men hon sa nej? Jag fick i alla fall le mellan tårarna.

Och sen sa Tåbbe att han tyckte jag skulle kolla foton på våra barn och SE vad vi verkligen har. Och att Alve är här - på riktigt. Att han HANN komma mellan cancer och återfall. Och jag är så tacksam, jag är tacksam varje dag.

Men i dag är jag lite ledsen också.

/ J

...men annars är det rätt bra. Vi har varit på roligaste gympakalaset i dag för Ella, Marias (som för övrigt är metastasfri!) äldsta. Jag kan röra mig bra, bära och ha roligt. Ena såret läker inte, men jag kan sköta det själv. Än så länge. Har varit på anställningsintervju (svettigt värre med fyra stycken att imponera på samtidigt) och även om det inte går vägen insåg jag efter någon timme att jag ska sluta nedvärdera mig och mina erfarenheter. Jag ÄR ju grym, och jag KAN ju mycket.