Den förlamande rädslan.

Den släpper sitt grepp bara en liten stund då och då. Övrig tid har den ett järngrepp kring mig. Och maken. Tiden sniglar sig fram.

Isola var med bästis, bästisens morbror och hans sambo på äventyr heeela dagen i dag. Perfekt tajming. Vi har flyttpackat och satte Alve i mitten med leksaker. En chans att rensa, såväl invärtes som utvärtes. I tystnad och i fred. Fick mycket gjort. Men samtidigt är jag så ledsen. Nu skulle vi vara upprymda och med fjärilar i magen. Äntligen flyttar vi, vi slipper detta råtthålet!

Och det ända jag tänker är att det inte är lönt. Jag kommer dö innan trädgården blir som jag vill ha den. Hur ska Tåbbe och barnen ha råd att bo kvar? Det är inte lönt att spara minnessaker från farmor, då måste ändå Tåbbe rensa igen när jag dör. Jag tänker små tankar om saker jag vill säga Isola och tänker att jag måste skriva ner dem.

Och tiden den bara sniglar.

Pratade med en god vän tidigare om mitt hår. Hon tycker jag ska snagga kort direkt nu, och vi googlade bilder och bollade idéer. Jag började googla om saker som handlar om cancer och håravfall men INTE om prognoser (jag lovar), och jag hamnade på Cancerfondens sida. Där läste jag att det går att bli helt frisk från cancer trots metastaser. Det där om att det var ovanligt väljer jag att ignorera. Och att man oftast bara förlänger livet lite med cellgifter.

Går det så ska jag.

Tiden bara sniglar...

/ J