Nu har det vänt. Det vände i natt. Jag tog mitt täcke och mina kuddar och mina Imovane och la mig i det svala svala gästrummet på nedervåningen. Där sov jag, inte överdrivet länge, men väl åtta timmar i sträck. När jag vaknade kände jag att det vänt redan innan jag slog upp ögonen. Vaknade av glada barntjut från ovanvåningen, och visste att mina andra tre familjemedlemmar busade i vår säng. Kände som att jag var utanför, men ändå med. Som det kommer bli sedan, när jag är borta fast ändå nära.
Gick upp och packade ihop badkläder. Åt amerikanska pannkakor till frukost som Isa beställt. Sedan körde vi till Gemla för att gå på Micki fabriksbutik. Två pojkar kommer hit och sover i veckan, och vi gillar att köpa presenter. Sedan glömde vi helt att jag tänkt göra alkoholfri sangria i morgon, så vi körde förbi köpcentrumet med Systemet och fortsatte till Hissö och badplatsen. Där slöt bästisen med föräldrar upp, och vi myste. Jag och Alve så gott vi kunde i en skugga som åts upp av solen, och de andra i strålande värme. Alla ungarna badade lite, sedan packade vi in oss i bilen och åkte till Evedal för att äta glass. Eller ja, alla utom laktosintoleranta pappan i familjen som aldrig kommer sluta drömma om magvänlig mjukglass. Pizza köptes med hem, och sedan spenderades eftermiddagen på altanen och i poolen. Underbart, precis som det ska vara. Efter att bästisarna åkt hem hann vi teamworka lite och få det hyfsat städat inför Helene, Dan och Bens efterlängtade besök i morgon. Vi möts upp på Östregård Loppis och sedan stannar de till måndag. Måndag kväll kommer lika efterlängtade Elin, Tobbe och Axel som stannar till onsdag. Hastigt men väldigt trevligt bestämdes det sedan att vi åker till Göteborg torsdag morgon efter mitt blodprov. Lånar Marias systers hus i Kållered till lördag, och inbokade aktiviteter är Liseberg, lek med Ninna, Bisse och en heldag i Onsala. UNDERBART.
Vaknade med ont i lungorna, precis som några dagar efter senaste behandlingen. Försöker tänka att det är de onda metastaserna som åker på stryk, klart det måste göra ont.
Alve växer så det knakar och jag tänker flera gånger om dagen på hur bra jag hade det för just ett år sedan. Ingen cancer, inte vad vi visste. Och hade någon sagt att jag inte skulle få vara med om mina barns uppväxt hade jag inte trott det var sant.
Jag har det bra nu också, tro inget annat. Mellan biverkningarna och depparna mår jag toppen. Jag lever. Verkligen lever, hela tiden, varje sekund. Jag insuper så mycket liv så jag snart är proppmätt, men gör alltid plats för mer. Jag vill ju så gärna bara få stanna. Jag vill kunna säga "Nästa sommar" i en mening - och mena det. Jag vill inte vara rädd för hur snabbt det kommer gå när det väl börjar.
Fem år. Så kort tid. Så lång tid.
/ J
