11 april 2014

Jag är så heligt förbannat trött på cancer-Jessica. Så jag tänker pausa henne.

Det är som ett rum fyllt med vatten, men längst upp i ena hörnet finns lite luft kvar. Om man trampar vatten ett tag kan man få ett andningshål och överleva en liten stund till. Där är jag nu, och det är okej. Jag har inte kramp än, jag är inte trött än. Jag känner som att jag kan fortsätta trampa här i hörnet med näsan över vattenytan i all evighet.

Förlåt att jag inte uppdaterat er om läget. Jag röntgades för ett par veckor sedan igen. Och läget är helt oförändrat. De där små förändringarna finns kvar. De har inte växt, varken till antal eller i storlek. Om något så kan onkologerna se en minskning.

Det är såklart fantastiska nyheter, det vet jag. Men...

...men vad är förändringarna då? Vilande metastaser verkar de som kan vara rörande överens om.

En tickande bomb. Jag försöker hitta rätt trådar att klippa av för att få tickande att tystna, men jag vet inte vilka som är rätt. Blå, röd eller svart?



Så nu har jag bestämt mig för att pausa. Jag tänker inte tänka cancer. Jag tänkte ha en vår och försommar som inte innebär cancer. Och så får vi se vad som händer efter det.

Har träffat en arbetsterapeut angående fötter och händer. Fick det mycket glädjande beskedet att mina senor i händerna är inflammerade! Vilket betyder att det finns en stor chans att vi kan fixa det! Sover med skenor och stöd för fingrarna. Bökigt, men jag vänjer mig. Märker ingen skillnad än, men fick veta att det kan ta fyra till sex veckor innan jag märker någon slags resultat. Fortsätter med akupunkturen för vallningarna, med fantastiskt resultat.



Min cancer-paus kommer inte innebära bloggpaus, men kanske kommer fokus flyttas till annat. Det händer mycket i mitt liv nu, relationer förändras, vänskap förnyas och tankegångar byter banor. Och jag lovar att försöka bättra mig vad gäller uppdateringar!

/ J