28 maj 2014

I dag har jag handlat det sista jag behöver inför din begravning Lina. Helt bisarr känsla. Stod i provhytt efter provhytt och tänkte "gillar hon den här?" Messade AK om smakråd.

Hade tänkt använda en ganska ny klänning som kändes helt okej, men fick sedan DEN klänningen of all på Mors Dag. Som jag suktat efter så länge. Och den kommer du älska, det vet jag. Så i dag hittade jag en passande kofta till, och matchande nagellack. Inte för att du bryr dig så mycket om det, men jag gör. Har två varianter av skor, beroende på väder. Jag känner mig förberedd. Försökte färga håret själv för att vara sommarfin för dig. Men det gick inte så bra, så jag är fortfarande mörkröd som när vi sågs sist.

Och så ringde jag och anmälde mig till minnesceremonin. Också en helt bisarr känsla. Jag kom ihåg att anmäla vegetarisk kost i alla fall! Eller nej, damen i luren frågade om specialkost och då kom jag ihåg.

En vecka kvar i morgon. Jag längtar till att träffa pojkarna, speciellt han som är en kopia av dig.

/ J

27 maj 2014

Vakna, dammsuga huset, dammtorka husets alla ytor, städa toaletterna. Släpa all tvätt till tvättstugan, inse att man har tid först fyra timmar senare, släpa hem tvätten.

Äta frukost.

Packa två flyttlådor med saker och kläder att sälja på höstens loppis, sortera ur barnens för små kläder och gamla leksaker. Packa ut allt i förrådet, tillsammans med våra vinterkläder och vinterskor. Bära ut "mammalådan" med mina minnessaker och annat krafs. Hittat gästrummet igen!

Släpa tvätten återigen. Slänga hur mycket skräp som helst vid sopsorteringen. Cykla och hämta barnen.

Hänga tvätt i 190 km/h medan Stora underhåller Lilla på lekplatsen bredvid. Gå hem. Laga mat. Äta.

Ta med Lilla till tvättstugan för att hänga ny tvätt och vika torr.

Lägga Lilla. Vika tvätt. Betala räkningar.

Lägga Stora.

Köpa tågbiljetter till begravning och Göteborg-besök.

Lägga mamman.

/ J

24 maj 2014

Isola och Lina (och Elis i magen) i ett annat liv <3

Sitter och beställer framkallning av bilder på Lina till pojkarna. Hade först tänkt ta med dem och brev om henne till begravningen, men väntar nog.

Saknar dig.

/ J

23 maj 2014

Det var en torsdag. Jag minns att det regnade lite lätt på vägen hem från förskolan. Vi hade hämtat Isola tillsammans. Pappa var föräldraledig med Alve, jag sjukskriven efter senaste operationen men pepp på att börja jobba igen om ett par veckor.

Vi kom hem till gamla bostaden där det rådde kaos. Lördagen veckan efter gick flyttlasset mot nya livet. Allt skulle förändras till det bättre nu. Vi skulle lämna sjukdom, misär och trasiga spillror bakom oss i den här flytten. Nu skulle ALLT förändras och bli bättre.

Jag minns att jag plockade upp posten på hallmattan och såg ett kuvert med Region Skånes logga på. Jag la högen på hallbyrån och tänkte att det antagligen var en räkning av något slag sedan operationen två veckor tidigare. Jag tänkte att jag öppnar kuvertet sen.

Jag öppnade kuvertet några timmar senare och instinktivt önskade jag att jag skulle låtit bli att öppna helt. Som att det skulle hjälpt.

I dag är det exakt ett år sedan jag fick veta att min äggstockscancer spridit sig och att jag fått metastaser i lungorna. Sju dagar senare satt jag mittemot min onkolog och namne i Lund och fick veta att ingen hittills överlevt.

/ J

22 maj 2014

För ett par månader sedan frågade Lina mig om hon fick ta en av mina texter här på bloggen i sin dödsannons. "Det skulle vara en ära" svarade jag och tänkte att jag nog hinner dö före.

Hon skrev om den lite som ni ser, men jag är ändå stolt över att världens bästa Lina valde en av mina texter som sin.

/ J

20 maj 2014

Jag skriver flera sms om dagen till dig, men kommer alltid på efter en stund att du är borta. Tittade på SVT Nyheters inslag om dig, och det är ju så absurt. LINA BALDENÄS DÖD ropar rubriken, och i filmen har journalisten Katia värdigt porträtterat dig. Men hallå, det är ju Lina - hon kan ju inte vara död. Så börjar jag ett sms om hur sjukt det är att SVT tror att du är död... Men just det.

Du ÄR ju död. Du kommer aldrig mer läsa ett sms från mig. Eller trösta min ångest. Eller skratta åt vår nattsvarta humor eller drömma om miraklet för oss båda.

För du är död Lina. Världen snurrar och jag kan inte förstå.

Min Lina är död.

/ J

19 maj 2014

Jag har nu traskat omkring några veckor och försökt mota skiten i grind. Jag hade ett par dagar där jag på allvar trodde jag skulle lyckas leva som fri igen. Jag kände mig lätt i kropp, själ och lungor. Inget kunde stoppa mig.

Men vem försöker jag lura?

Den väntar på mig överallt. I andetaget när jag blåser en ballong till dotterns sexårskalas och samtidigt känner hur ont det gör i höger lunga. Den finns med i benen i backarna jag inte klarar att cykla för det är för jobbigt när det känns som att lungorna ska sprängas. Den är med mig i bekantas skämt om vad vi ska göra under pensionen, eftersom det sannolikt inte kommer bli en svår nöt att knäcka för mig. Den är med mig i favoritseriens sista avsnitt. Den är med mig under telefonsamtalet om Linas död. Den är överallt.

Den förbannade jävla cancern.

Så nu backar jag, hittar ny strategi och planerar om. Det funkade inte att leva som fri, som att den inte finns. Så då får jag försöka hitta ett sätt att leva friare med den. Att göra den till en del av mig, men inte tillåta den att ta över mitt liv.

Kallelse och kontrastvätska till nästa röntgen har anlänt, men innan dess är det många dagar av sol och värme, vänner och barn, älskade make och Kent och Håkan och rött vin! Jag lever. Nu.

/ J

18 maj 2014

Lina.

Lina stormade bokstavligen in i mitt liv en septemberdag år 2000. Med sitt blonda långa hår, svarta långrock och cigg i ena handen. Vi hamnade bredvid varandra i klassrummet på MKV-kursen i Växjö och jag är rätt säker på att hennes första ord till mig var Petter. För Petter var den enda hon pratade om. Vi växte ihop lite under den vintern, jag och Lina. Sov i hennes stora loftsäng, pratade och rökte hela nätterna. Vi döpte hennes bil till Stan efter den ofantligt populära Eminem-låten. Jag förstod att vi skulle vara vänner livet ut.

Vi läste journalistutbildningen på JMG bägge två, Lina två år innan mig. Loke föddes två år innan min Isola. Som sedan föddes halvåret innan Elis. Sedan kom Jack och efter det fick jag Alve.

Två år innan jag fick min cancer fick Lina sin. Lina är den som lugnat paniken, tröstat gråten och med fast hand styrt mig genom helvetet. När dödsångesten slår till är hon faktiskt den ende i hela världen som förstår, för hon lever ju samma liv. Samma fantastiska liv som vi vill krama droppen ur varenda dag, med våra ungar och män och vänner och livet.

Vi har skrattat, vi har gråtit. Vi har hjälpt varandra att planera begravningarna. Pratat om vilken musik som passar bäst. Hur våra män ska leva vidare utan oss, när det är okej att de träffar nya. Hur kommer det gå för våra barn, kommer vår död bli ett evigt sorgemärke i deras så unga liv? Jag har alltid litat på att Lina finns där för kloka ord och tröstande skratt. Hon och jag. Vi slöt en pakt om att trotsa våra dödsdomar tillräckligt länge för att skåla i billig skumpa när vi fyller 40.

Lina.

Samma bottenlösa sorg du kände när Kristin dog känner jag nu. Det går inte att sätta ord på min sorg, den gräver stora hål i mitt hjärta. Jag läser våra sms-konversationer om och om igen, kollar bilder på oss från våra 14 år tillsammans. Jag är så fruktansvärt arg. Jag cyklade igenom en bokskog tidigare och bara skrek ut all min sorg och ilska. Skrek och skrek tills jag inte fick luft och gråtattackerna tog överhand. Alla känslor du beskrev när Kristin dog upplever jag nu. Då var hon den enda som förstod dig, nu var du den enda som förstod mig. Och nu står jag alldeles ensam kvar i ett enda stort hav av kaos, sorg och smärta.

Men precis som du gav ett löfte till henne ger jag samma löfte till dig.

Jag tänker resa mig, jag tänker slåss vidare. Jag tänker slåss för oss båda, för våra fem barn och två män. Jag vet att du är med mig hela vägen. Och när jag slagits färdig, så tar du emot mig. På den andra sidan.

Sov gott min älskade Fenomena. Vi ses i Nangijala.

/ J

 

2 maj 2014

Sitter på tåget till Göteborg. Snart framme och ska byta till Alingsås, där Linas fantastiska vän Alexandra hämtar upp mig och kör mig till sjukhuset. 

Overkligt och surrealistiskt, men jag känner ett lugn i kroppen sedan jag bestämde mig för att åka. Vi är värda mer än ett hejdå på telefon jag och Lina.

/ J

1 maj 2014

Tårarna tar aldrig slut, det är en sorgens natt i natt också. Blundar, lyssnar på vår Lasse Winnerbäck för första gången på en evighet och ber om mirakel.

/ J