Jag har nu traskat omkring några veckor och försökt mota skiten i grind. Jag hade ett par dagar där jag på allvar trodde jag skulle lyckas leva som fri igen. Jag kände mig lätt i kropp, själ och lungor. Inget kunde stoppa mig.
Men vem försöker jag lura?
Den väntar på mig överallt. I andetaget när jag blåser en ballong till dotterns sexårskalas och samtidigt känner hur ont det gör i höger lunga. Den finns med i benen i backarna jag inte klarar att cykla för det är för jobbigt när det känns som att lungorna ska sprängas. Den är med mig i bekantas skämt om vad vi ska göra under pensionen, eftersom det sannolikt inte kommer bli en svår nöt att knäcka för mig. Den är med mig i favoritseriens sista avsnitt. Den är med mig under telefonsamtalet om Linas död. Den är överallt.
Den förbannade jävla cancern.
Så nu backar jag, hittar ny strategi och planerar om. Det funkade inte att leva som fri, som att den inte finns. Så då får jag försöka hitta ett sätt att leva friare med den. Att göra den till en del av mig, men inte tillåta den att ta över mitt liv.
Kallelse och kontrastvätska till nästa röntgen har anlänt, men innan dess är det många dagar av sol och värme, vänner och barn, älskade make och Kent och Håkan och rött vin! Jag lever. Nu.
/ J
♡
SvaraRadera