Hemma.

Hemma igen i min egen soffa. Det känns skönt men samtidigt superläskigt. Kan inte förklara känslan, mer än att varje gång jag kommit hem från sjukhuset de senaste gångerna har det gått åt skogen och jag har fått åka tillbaka. På sjukhuset känner jag mig trygg, även om jag alltid haft extremt svårt för att vistas i sjukhusmiljöer. Denna senaste omgången var dock något helt annat. Jag har aldrig legat ensam så länge på sjukhus förut, men fick bo ensam i dubbelrum pga infektionen, och fick morfin dagligen vid såromläggning eftersom det gör så ont, och andra smärtstillande och insomningstabletter på kvällarna. Jag har bara legat och sovit eller tagit det lugnt och tittat på tv, precis som läkaren ordinerat. Lämnat massa blodprover, fått antibiotika i armen tre gånger om dagen och bara varit uppe och kissat och duschat typ. Nu är det ingen här hemma som kan ta hand om mig medicinskt, det finns inget morfin (även om jag fick Stesolid utskrivet) och jag känner att även om T inte förväntar sig ett skit av mig så känns det som att jag måste hjälpa till lite ändå. Han har varit helt ensam med barnen nästan sedan snittet, och jag märker ju att han går på knäna trots att han försöker så gott han kan att inte visa mig det. Men som han säger, om jag bara kan ha Alve i famnen så avlastar jag, så han kan ta Isola eftersom hon lägligt nog på senare tid vill ha hjälp med något så fort Alve låter...

I morse rullades en ny rumskamrat in på rummet, eftersom infektionsvärdena gått ner så pass mkt behövde jag inte hållas isolerad längre. Hon var väldigt trevligt, men väldigt rädd. En 37-årig ungersk kvinna som bott i Sverige i fem år, och försökt bli gravid lika länge. Nu var hon i vecka 14 men bara blöder och blöder... :( Vilken klump i magen jag fick, mina barn är ju i alla fall utanför magen levande. Jag hoppas så det går bra för henne, önskar jag hade bytt nr eller något så jag fått veta.

Isa och Tåbbe är på badhuset, Alve sover i vagnen (även om han börjat böka låter det som) och jag funderar på att lägga mig ner och läsa nya mama alternativt ringa Trygg Hansa och kolla vad som egentligen ingår i deras gravidförsäkring, eftersom jag trots allt drabbats av TVÅ ovanliga komplikationer. Skitsnitt.

Min cancerläkare var inne hos mig i fredags också, det kändes skönt att se henne. Dels har vi inte setts sedan februari (eftersom hon inte kunde göra cancerkoller när Alve växte i magen) och dels var det skönt att träffa någon som vet allt jag varit med om sedan innan. Fick många kramar och hon informerade alla i personalen om min tumör också. Personalen har verkligen varit fantastisk. Till och med en sur ragata som vi hade superproblem med vid min tumörop (hon satte sig bland annat på min säng när jag var nyopererad, vilket fick mig att svimma av smärta och Tåbbe fick kasta ut henne) visade sig vara en väldigt väl förklädd ängel. Lördagkväll satt hon inne hos mig och snackade skit nästan hela kvällen.

Nej vila var det ja.

/ J