28 september

Vardagarna rullar fram. Ganska skönt så. Trots att jag numera älskar varje dag och vill ta tillvara på allt så ser jag inte fram emot vintermörker och kyla. Önskar jag kunde sova och vakna i våren. Körsbärsblommor och värmande solstrålar. Hoppas det är sommar alltid i Nangiljala.

Vill skriva så mycket. Om vänner som är så fantastiska och ger mig en dator när min kraschade, om vänner som ger mig hopp och pepp om framtid. Om Mamma M som shoppade nya skor och vinterjacka till mig när jag inte har en egen "riktig" som gör det. Älskade Mamma M med familj. Och jag vill skriva om min dag med min syster som jag inte hade träffat på en evighet. Och om vännen Patricia som kom in i mitt liv tack vare stickningen, och som är på den sidan Isola kommer vara - som har fått växa upp med en död mamma i bagaget. Som ger mig nyttiga tips och ett lugn i själen och tron på att mina barn kommer klara det här. Som kan älta med mig, om depressioner, ångest och mammatankar.

Men så läggs allting jag vill skriva om på hög och så blir den så stor och så orkar jag inte.

Jag kan berätta att senaste behandlingen var den värsta. Att jag satt med huvudet i spannen när jag inte längre orkade hasa mig till toaletten, och att jag spydde samtidigt som jag hade migrän i flera timmar. Att maken fick åka in till onkologen mitt i natten och hämta stolpiller eftersom jag spydde nonstop och inte fick behålla något jag svalde. Att jag mer än en vecka senare fortfarande har ont i leder och muskler, att jag inte orkar med den vanliga backen med cykelkärran än trots att det snart gått två veckor. Att detta gör mig ledsen och orolig inför nästa behandling.

Har fått röntgentid till 29 oktober, så jag antar jag åker till Lund veckan efter det. Är inte så nervös faktiskt, dumt nog kanske. Det var så bra besked senast så hur snabbt kan det ha svängt egentligen?

Men jobbigt om jag ställer in mig på en behandling till och sedan vila, och så blir det inte så.

Jeje.

/ J

18 september 2013

Så dog han då. Och jag läser mailet jag skickade honom i somras, gråter en skvätt och tänker att nu finns det bara två bloggare före mig kvar, som jag följer.

Hej Kristian.

Jag vet inte om du orkar läsa alla mail du får, men jag gör ett försök ändå.

Du och jag blev sjuka samtidigt. Jag fick en "lightversion" av cancer, och var så oerhört tacksam över det när jag läste din blogg. Jag tackade Gud att jag klarat mig, att jag inte skulle dö. Och jag tyckte sådär hemskt synd om dig som inte haft samma tur.

Min tumör vägde 2 kg och var lika stor som ett mindre barn. Den satt på ena äggstocken, och jag och min man fick höra att om vi ville ha fler barn fick det bli direkt. Lillebror föddes i augusti 2012. Samtidigt som du fick återfall. Jag var överlycklig, såklart. Men samtidigt så tom. Jag fick diagnosen förlossningsdepression och läkaren sa att jag inte bearbetat cancerbeskedet utan satsat fullt på att bli gravid. Och när jag nu lyckats leverera ett friskt barn visste inte hjärnan vad den skulle fokusera på. Jag köpte det, det verkade rimligt.

I januari 2013 opererade jag ut livmodern. I förebyggande syfte. För att inte bli den där procenten som får aggressivt återfall med farlig cancer.

Hela januari sörjde jag mina barn som inte fick komma, men försökte glädjas åt de två fantastiska jag fick.

I februari fick jag veta att det fanns två tumörer i livmodern. Att jag helt plötsligt blivit den där procenten. Min sorg över kommande barn som inte fick komma, förbyttes i glädje och tacksamhet över beslutet att operera ut livmodern. Samtidigt som vi glädjes gjordes en skiktröntgen över buk och bröst. "Bara för att helt säkerställa att allt är ok".

Det fanns en liten pyttefläck på vänster lunga.

I april hade fläcken växt och förökat sig. Och nu fanns det fläckar även på höger lunga.

I maj opererades vänster lunga, och tre små bitar plockades ut. 14 dagar senare kom så beskedet. "Äggstockscancer i lungorna. Metastaser."

Okej. Det blir en jobbig sommar men sen blir jag äntligen frisk. Efter alla operationer och våndor. Nu är det snart över.

Men onkologen vi träffade en vecka senare förklarade att jag kommer dö. Jag är 33 år gammal och har två små barn och en fantastisk man. Men jag ska alltså dö. Mina metastaser ska bekämpas med cellgifter, men jag kommer få fler tumörer. Jag kommer inte hinna återhämta mig mellan behandlingarna, och så kommer jag dö. Har jag fått förklarat för mig. "Det vi ska göra nu Jessica, det är att se till att du får så många år som möjligt med dina barn". Det jag undrar är när man börjar minnas? Kommer min 10 månader gamla son hinna minnas sin mamma på riktigt och inte via bilder? Kommer min fantastiska femåriga dotter förstå att jag inte vill lämna henne, att jag gör allt för att stanna så länge jag kan?

Jag fick min första dos av giftet för två veckor sedan. Och efter att ha lyssnat på ditt sommarprat i dag tog jag äntligen tag i det oundvikliga, det jag försökt skjuta upp och ignorera i två dagar. Min fina man tog fram rakapparaten och efter en stund låg allt mitt långa vackra bruna hår på golvet. Eller ja, det som fanns kvar av det. Nu är även jag märkt, och nu ser även jag sådär sjuk ut.

Din blogg har gett så mycket. Den fungerade först som en påminnelse om turen jag haft, att jag klarat mig. Sedan fungerande den som ett stöd, som att du är den enda som förstår mig och som kan klä tankarna i ord. Nu fungerar den som tröst, och du har samtidigt gett mig modet att öppna min blogg för vänner och familj. Trots att den är nattsvart, trots att den är min ventil och det enda stället jag vågar försöka förklara mina känslor på. Men jag har gett mina närmaste chansen att få läsa mina innersta tankar, för att slippa komma med frågor jag inte orkar svara på eller för att slippa alla klämkäcka "Du är så stark" som gärna kommer med sms eller via mail.

Jag ville bara säga tack egentligen. Och att jag hoppas att vi hittar varandra i himmeln och kan bli kompisar där i väntan på våra nära och kära. Jag tror vi har mer gemensamt än cancern, så jag ser fram emot långa samtal bland molnen.

Ta hand om dig. Vi ses.

/ Jessica

17 september 2013

Sitter på toa och gråter för att Isa ska slippa det mesta av tårarna. 

Det har inte hänt något egentligen, jag behandlades i morse och blir så låg så låg. Tänker på döden döden och gråter. Mår illa och känner inte mina fötter för värken. Det är som att de blir bedövade, läskigt att gå på.

Jag har påbörjat Boken. Tror alla journalister har en dröm om Boken, och min blir mitt arv till barnen. Den blir berättelsen om deras mamma, mina råd i vissa situationer och en påminnelse om mig. Jag insåg att det skulle bli för många brev att skriva, och började en bok istället.

Men så kraschade PC:n i går, och macen ska tillbaka till gamla jobbet i veckan. Så nu äter stressen över att boken ska bli klar upp mig, och jag kan inte skriva den med penna. Jävla. Skit. Och såklart har jag inte råd just nu med en ny. 

Jävla skit.

Nu ska jag gråta lite mer, och bädda ner mig i sängen igen. I morgon ska jag skriva ett inlägg om ett halsband jag fick, och varför jag aldrig mer vill ta av det och hur det fått demonerna att sluta låta så högt för stunden.

/ J

11 september 2013

Jag har inte så mycket att säga, därför uppdaterar jag sällan.

Mitt fantastiska humör verkar vara lite på villovägar. Fast jag mår så mycket bättre än för ett par månader sedan, och äter inte längre ångestdämpande, smärtstillande eller morfin för den trevliga effektens skull. I alla fall inte regelbundet. Pillerfri för första gången på länge. Men jag är ganska så trött på allt. Inte ledsen och deppad, mer trött på situationen. Som knappt börjat.

Antar att det här stadiet är naturligt. Den grövsta dödsångesten har lagt sig. Jag vågar planera ett år framåt. Jag vågar tro att jag är med nästa sommar.

I dag sänkte jag Alves spjälsäng och vågade till och med tänka att jag är med när vi tar bort ena långsidan och sätter dit en planka.

Min fina Jessica M drömde häromnatten att jag blev helt frisk, och jag önskar så att det var en sanndröm och att det där miraklet jag ber om inträffar.



Ledsen och trött på mitt utseende. Spelar ingen roll vad jag klär mig i, jag känner mig så fruktansvärt ful. Så fort jag råkar se mig själv ryggar jag tillbaka. Vem är den där gråa klumpen i spegeln utan ansiktsdrag?

Jag.

Sminkade på mig ögonbryn (som jag lärt mig) och satte på peruken och drog på fest i lördags. Den höll på att sluta tråkigt men blev så bra att jag inte kom hem förrän fyra på morgonen. Inte med peruken på huvudet, men den hängde med ett tag i alla fall.



Är arbetslös från och med i förrgår. Det är nog det värsta faktiskt just för stunden. Jag drömmer ju om att börja jobba så smått i januari om allt går så bra som det gör just nu. Och vem vill anställa en skallig grå massa utan ansiktsdrag och en dyster framtid i sitt CV? Precis.

Dagar som denna saknar jag mitt gamla jobb, mitt tidningsförlag. Där jag hade kunnat jobba bra dagar nu när jag bara går hemma och skrotar.



Suck.



Men i kväll blir det stick-café med Maria! Och i eftermiddag ska jag träffa ny mammakompis med en son som är exakt en vecka yngre än Alve.

Och på fredag åker jag och barnen ensamma till Göteborg för en helg med Bisse. Jag är alltså så okej att jag kan åka iväg någonstans med barnen utan Tåbbe!

Fasen, nu blev jag ju skitglad genast!

/ J

P.S Till Anna (en slags adopterad släkting gissar jag, eftersom jag adopterat hennes svärmor som min mamma) - tusen miljoner tack - speciellt för brevet - och svar är på väg. Fast det tar lite tid, för jag påbörjade såklart ett projekt som ska få följa med :) Men tack <3 D.S

5 september

Gladare och piggare! Så fort det vänder fysiskt blir jag glad(are) igen. I söndags orkade jag cykla långt igen, så då insåg jag att det vänt. Vi har lånat en cykelvagn till ungarna av Maria, så måndag-onsdag har vi cyklat på utflykter med den. Isola sitter i vagnen bakom mig, Alve i stolen på min cykel och jag trampar runt oss runt hela Teleborg. Mestadels i lätt uppförsbacke. Tåbbe cyklar bredvid på ranglig cykel som är för hög för mig och för osäker för att spänna på ungarna. Så jag tränar! Varje dag!

Isola nämnde för första gången det här med att jag kan dö i dag. Men det var inte så dramatiskt, och jag vet inte om hon tänkte på det själv - att hon satte samman sjukdomen med död. Vi pratade om en teckning hon gjort, och så sa hon att jag eller pappa kunde sätta upp den på jobbet. Jag sa att pappa kan få göra det, för jag har inget jobb nu (från fredag). Då frågade hon varför, och jag försökte förklara. Så frågade hon om jag aldrig mer skulle jobba, och alltid bara vara sjuk ända fram till jag dör... Jag sa att jag hoppas inte det, jag hoppas jag kan jobba längre fram.

Hon tänkte ju säkert att jag ska dö när jag blir gammal. Men jag var ändå ärlig och sa att det kan bli så.

Jag vill inte behöva förklara att det ska bli så.

/ J