Gladare och piggare! Så fort det vänder fysiskt blir jag glad(are) igen. I söndags orkade jag cykla långt igen, så då insåg jag att det vänt. Vi har lånat en cykelvagn till ungarna av Maria, så måndag-onsdag har vi cyklat på utflykter med den. Isola sitter i vagnen bakom mig, Alve i stolen på min cykel och jag trampar runt oss runt hela Teleborg. Mestadels i lätt uppförsbacke. Tåbbe cyklar bredvid på ranglig cykel som är för hög för mig och för osäker för att spänna på ungarna. Så jag tränar! Varje dag!
Isola nämnde för första gången det här med att jag kan dö i dag. Men det var inte så dramatiskt, och jag vet inte om hon tänkte på det själv - att hon satte samman sjukdomen med död. Vi pratade om en teckning hon gjort, och så sa hon att jag eller pappa kunde sätta upp den på jobbet. Jag sa att pappa kan få göra det, för jag har inget jobb nu (från fredag). Då frågade hon varför, och jag försökte förklara. Så frågade hon om jag aldrig mer skulle jobba, och alltid bara vara sjuk ända fram till jag dör... Jag sa att jag hoppas inte det, jag hoppas jag kan jobba längre fram.
Hon tänkte ju säkert att jag ska dö när jag blir gammal. Men jag var ändå ärlig och sa att det kan bli så.
Jag vill inte behöva förklara att det ska bli så.
/ J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar