Hej Kristian.
Jag vet inte om du orkar läsa alla mail du får, men jag gör ett försök ändå.
Du och jag blev sjuka samtidigt. Jag fick en "lightversion" av cancer, och var så oerhört tacksam över det när jag läste din blogg. Jag tackade Gud att jag klarat mig, att jag inte skulle dö. Och jag tyckte sådär hemskt synd om dig som inte haft samma tur.
Min tumör vägde 2 kg och var lika stor som ett mindre barn. Den satt på ena äggstocken, och jag och min man fick höra att om vi ville ha fler barn fick det bli direkt. Lillebror föddes i augusti 2012. Samtidigt som du fick återfall. Jag var överlycklig, såklart. Men samtidigt så tom. Jag fick diagnosen förlossningsdepression och läkaren sa att jag inte bearbetat cancerbeskedet utan satsat fullt på att bli gravid. Och när jag nu lyckats leverera ett friskt barn visste inte hjärnan vad den skulle fokusera på. Jag köpte det, det verkade rimligt.
I januari 2013 opererade jag ut livmodern. I förebyggande syfte. För att inte bli den där procenten som får aggressivt återfall med farlig cancer.
Hela januari sörjde jag mina barn som inte fick komma, men försökte glädjas åt de två fantastiska jag fick.
I februari fick jag veta att det fanns två tumörer i livmodern. Att jag helt plötsligt blivit den där procenten. Min sorg över kommande barn som inte fick komma, förbyttes i glädje och tacksamhet över beslutet att operera ut livmodern. Samtidigt som vi glädjes gjordes en skiktröntgen över buk och bröst. "Bara för att helt säkerställa att allt är ok".
Det fanns en liten pyttefläck på vänster lunga.
I april hade fläcken växt och förökat sig. Och nu fanns det fläckar även på höger lunga.
I maj opererades vänster lunga, och tre små bitar plockades ut. 14 dagar senare kom så beskedet. "Äggstockscancer i lungorna. Metastaser."
Okej. Det blir en jobbig sommar men sen blir jag äntligen frisk. Efter alla operationer och våndor. Nu är det snart över.
Men onkologen vi träffade en vecka senare förklarade att jag kommer dö. Jag är 33 år gammal och har två små barn och en fantastisk man. Men jag ska alltså dö. Mina metastaser ska bekämpas med cellgifter, men jag kommer få fler tumörer. Jag kommer inte hinna återhämta mig mellan behandlingarna, och så kommer jag dö. Har jag fått förklarat för mig. "Det vi ska göra nu Jessica, det är att se till att du får så många år som möjligt med dina barn". Det jag undrar är när man börjar minnas? Kommer min 10 månader gamla son hinna minnas sin mamma på riktigt och inte via bilder? Kommer min fantastiska femåriga dotter förstå att jag inte vill lämna henne, att jag gör allt för att stanna så länge jag kan?
Jag fick min första dos av giftet för två veckor sedan. Och efter att ha lyssnat på ditt sommarprat i dag tog jag äntligen tag i det oundvikliga, det jag försökt skjuta upp och ignorera i två dagar. Min fina man tog fram rakapparaten och efter en stund låg allt mitt långa vackra bruna hår på golvet. Eller ja, det som fanns kvar av det. Nu är även jag märkt, och nu ser även jag sådär sjuk ut.
Din blogg har gett så mycket. Den fungerade först som en påminnelse om turen jag haft, att jag klarat mig. Sedan fungerande den som ett stöd, som att du är den enda som förstår mig och som kan klä tankarna i ord. Nu fungerar den som tröst, och du har samtidigt gett mig modet att öppna min blogg för vänner och familj. Trots att den är nattsvart, trots att den är min ventil och det enda stället jag vågar försöka förklara mina känslor på. Men jag har gett mina närmaste chansen att få läsa mina innersta tankar, för att slippa komma med frågor jag inte orkar svara på eller för att slippa alla klämkäcka "Du är så stark" som gärna kommer med sms eller via mail.
Jag ville bara säga tack egentligen. Och att jag hoppas att vi hittar varandra i himmeln och kan bli kompisar där i väntan på våra nära och kära. Jag tror vi har mer gemensamt än cancern, så jag ser fram emot långa samtal bland molnen.
Ta hand om dig. Vi ses.
/ Jessica
Det är så jävla orättvist. Så jävla fucking skit-orättvist.
SvaraRadera