Vardagarna rullar fram. Ganska skönt så. Trots att jag numera älskar varje dag och vill ta tillvara på allt så ser jag inte fram emot vintermörker och kyla. Önskar jag kunde sova och vakna i våren. Körsbärsblommor och värmande solstrålar. Hoppas det är sommar alltid i Nangiljala.
Vill skriva så mycket. Om vänner som är så fantastiska och ger mig en dator när min kraschade, om vänner som ger mig hopp och pepp om framtid. Om Mamma M som shoppade nya skor och vinterjacka till mig när jag inte har en egen "riktig" som gör det. Älskade Mamma M med familj. Och jag vill skriva om min dag med min syster som jag inte hade träffat på en evighet. Och om vännen Patricia som kom in i mitt liv tack vare stickningen, och som är på den sidan Isola kommer vara - som har fått växa upp med en död mamma i bagaget. Som ger mig nyttiga tips och ett lugn i själen och tron på att mina barn kommer klara det här. Som kan älta med mig, om depressioner, ångest och mammatankar.
Men så läggs allting jag vill skriva om på hög och så blir den så stor och så orkar jag inte.
Jag kan berätta att senaste behandlingen var den värsta. Att jag satt med huvudet i spannen när jag inte längre orkade hasa mig till toaletten, och att jag spydde samtidigt som jag hade migrän i flera timmar. Att maken fick åka in till onkologen mitt i natten och hämta stolpiller eftersom jag spydde nonstop och inte fick behålla något jag svalde. Att jag mer än en vecka senare fortfarande har ont i leder och muskler, att jag inte orkar med den vanliga backen med cykelkärran än trots att det snart gått två veckor. Att detta gör mig ledsen och orolig inför nästa behandling.
Har fått röntgentid till 29 oktober, så jag antar jag åker till Lund veckan efter det. Är inte så nervös faktiskt, dumt nog kanske. Det var så bra besked senast så hur snabbt kan det ha svängt egentligen?
Men jobbigt om jag ställer in mig på en behandling till och sedan vila, och så blir det inte så.
Jeje.
/ J
Så många tankar till dig och en kram i önskan att ge lite styrka<3 från Malmö
SvaraRadera