Jag hade verkligen precis börjat se fram emot framtiden igen. Istället för att vilja stanna på nu för alltid. Jag räknade med bra besked på röntgen för att sedan få tre månaders frist. Tre månaders paus från det sjuka, det jobbiga. Det kala huvudet, den ständigt värkande kroppen. De oroliga blickarna från medmänniskorna och den oroliga dottern.
Jag hade planerat att börja skriva ordentligt, så jag får ett avslut på boken. Jag hade slutat stressa över det, men planerat att ha två fasta dagar i veckan då jag satt nere i stan och skrev. På så sätt skulle jag även få chansen att regelbundet få träffa Katta, Maria och Linn över luncher.
Jag skulle rusta upp min älskade skrotiga cykel så jag kunde cykla fram och tillbaka till stan de två dagarna under våren. Jag skulle lägga märke till hur naturen ändrar färg under mina tre månaders frist.
Jag skulle påta i trädgården, så grönsaker och blommor. Jag skulle hämta barn på förskola och överraska med picknick och utflykter.
Jag kan ju fortfarande göra allt det där. Det känns bara inte alls lika lockande när jag vet att jag mest troligt behöver kombinera det med cellgifter var tredje vecka, håravfall och illamående igen. För att inte tala om den inre stressen som just nu äter upp mig och hjärtklappningarna det ger mig.
Döden döden döden.
/ J
Du skriver det jag känner. Vill att du ska veta att dina ord är viktiga. Du sätter ord på det jag, och många med oss, behöver få ord till. Jävla skitcancer. ... och jävla panik... Tina
SvaraRaderaMina tankar finns hos dig! Styrkekramar! ❤️
SvaraRadera