28 juni 2014

Sommaren. Borde inte klaga på bristen av sommar men det gör jag ändå. Jag tar mig lyxen att klaga mer nuförtiden. Skönt.

Barnen har en vecka kvar i förskolan och sedan är det sommarlov. Isola har bara fem dagar kvar som förskolebarn, sedan går hon minsann i skolan. Läskigt och underbart på samma gång! Och jag är med.

Röntgades i går, och på kvällen såg jag nålsticket i armvecket efter kontrastvätskan och tänkte "vad är det för märke?" Tänk om man glömde allt lika lätt.

Tåbbe är i Gemla och hänger med Daniel, Alve sover och Isola ligger och sjunger Frost-låtar i soffan med paddan och hörlurar på. Funderar på att blanda mig en Jessica Myrehag-drink när Isa lagt sig och glo på gamla dåliga serier. Jag saknar Jessica varje dag sedan vår Håkan-helg! Vissa människor som bor så nära mig i hjärtat bor alldeles för långt bort fysiskt.

/ J

22 juni 2014

Lämnar en fantastisk midsommar bakom mig. Den blev lugn, oplanerad och med massa gott att äta. Familjen Forsén var här på lunch midsommarafton, annars var det bara vi. Vi promenerade i skogen, lekte på lekplats. Åt, åt och åt. Byggde en egen midsommarstång och dansade "Små grodorna" hundratals gånger under ett dygn. När ljuvliga barn sov sina 14-timmarsnätter (som de inte alltid gör, därav det ljuvliga just denna helgen) drack föräldrarna drinkar i soffan. Om det inte vore för all fotboll vore allt perfekt.

England åkte ju ur snabbt också. Nu finns det ingen alls att titta på.

Saknar Lina. Det går i vågor, men allt som oftast kommer jag inte ihåg att hon är borta. Eller jo, men jag glömmer för stunden. Jag börjar skriva sms eller mail och så blir det jobbigt när jag minns. Jag saknar henne, och jag saknar någon som kände henne att dela sorgen med. Så jag åker tillbaka till Sjövik igen om en månad för att hänga med underbara människor som jag numera kallar vänner.

Röntgen i veckan som kommer. Efter det dröjer det måååånga dagar innan inbokad läkartid. Jag är lite undrande. Brukar aldrig ha en läkartid inbokad efter. Hon ringde alltid förmiddagen efter och berättar vad som syns.

Men jag tänker att jag njuter så av livet och håret nu. Varför inte göra det så länge det bara går? Om lungorna är fulla av metastaser blir jag varken sjukare eller friskare av att vänta med behandling ett par veckor. Jag vill bara ha sommar, sol och värme. Kärlek, vänner och familj. Cykelstigar i skogen, ballerinafötter i gruset och tunna snygga byxor längs benen. Jag är inte beredd på något annat än, så jag väntar med glädje på besked.

Som det känns nu.

/ J

17 juni 2014

Årsdagar känns i hela kroppen på mig. Jag tror de finns lagrade, minnena, i alla mina celler.

I dag är det på dagen ett år sedan första dosen cellgifter pumpades in. I skrivande stund låg jag på soffan och bara väntade på biverkningarna, och det var fruktansvärt att vänta på något man inte visste något om.

Jag inser att jag troligen måste genomgå fler helvetesbehandlingar. Men just i dag är en tacksamhetens dag, och jag hoppas vi får en bättre sommar än 2013 års. Mitt fantastiska fluff verkar bli lockigt (som AKO påminde mig om att jag alltid tjatat om faktiskt) och jag vill så gärna behålla det, hälsan och konditionen som trampar mig runt Södra Bergundasjön på min skruttiga gamla cykel nästan varje kväll.

Ett år. Livet alltså.

/ J

8 juni 2014

Jag står gråtig på ett tåg från Göteborg till Växjö. Jag kan inte säga att jag är på väg hem, för hem lämnar jag bakom mig nu.

Det har varit en omtumlande resa. Jag åkte i onsdags med krossat hjärta och bottenlös sorg. Jag begravde Lina i torsdags, och fick säga hejdå en sista gång. I samma stund jag gjorde så blev det lättare att andas igen. Vi har nog alla stått stilla på samma plats och stampat i väntan på något som för oss vidare igen, och för mig blev begravningen det förlösande. Samtidigt som jag sa hejdå till henne sa jag hej till nya vänner. Människor jag träffat för 14 år sen men inte sedan dess. Människor jag aldrig träffat men lärt känna genom Linas fantastiska förmåga att skryta om sina vänner. Människor jag kommit nära i sorgen över att förlora en gemensam vän. Vi spenderade torsdagskvällen med att skratta, gråta, prata om Lina, äta och dricka gott och mycket. Det blev en väldigt värdig kväll i hennes anda och till hennes minne.

Fredagen åkte jag till Göteborg och min älskade Jessica. Vi pratade sönder fredagkvällen till thaimat, godis och Håkan i bakgrunden. Lördagen började uppladdningen redan med frukost på balkongen i mitt underbara Västra Frölunda i ett soligt Göteborg. Hemma. Dagen blev obeskrivbart fantastisk, kvällen ännu bättre. När Håkan äntrade scenen exploderar alla känslor i ett kaos inombords. För ett år sedan såg jag honom i Sofiero. Jag var svag, nybehandlad, hårlös. En spillra. Och väldigt säker på att det var enda gången jag skulle få höra min signaturlåt live. 

Så när Jessica i vintras när livet var som värst messade att hon köpt biljetter till Håkan var min första tanke "som att jag kommer klara det". 

Men i går stod jag där bland 69 348 andra och var så jävla frisk, stark och lycklig. Om än bara för en stund. Och när "Det kommer aldrig vara över för mig" exploderade över Ullevi härjade känslostormen i själ och hjärta. Över mig. Över det senaste året. Över Lina som verkligen inte tyckte om Håkan. 

Livet alltså. Livet.

Tack min finaste Jessica för magiska dagar som du aldrig kommer förstå vidden av, vad du gjorde för mig. Jag älskar dig till månen. Och Håkan! ❤️

/ J

2 juni 2014

Om två dagar är det ett år sedan jag satte in venporten. Vill bara ta mig förbi alla dessa årsdagar. Första cellgiftet. Dagen när håret föll. BLÄ.

Linas begravning närmar sig med stormsteg och allt annat i livet är lite pausat just nu. Jag fokuserar på att ta mig dit och igenom det, att säga hejdå men inte farväl.

Häromkvällen när jag cyklade min vanliga runda så kom den mest absurda tanke upp. Att jag måste fråga Lina nu när jag träffar henne hur det känns att dö. Jag blir orolig för min hjärna. Och mitt hjärta. Tänk om jag helt klappar ihop där? Fast jag VET ju att hon är borta, att hon redan är på andra sidan. Att vi som samlas nu för att säga hejdå, det är vi som lider. Och det jag känner går inte ens att jämföra med de närmast henne, vilket får mig att kippa efter andan vad ont de måste ha.

Jag vill bara sätta ett stort plåster på allas hjärtesorg. Men det går ju inte.

Livet alltså.

/ J