17 juni 2014

Årsdagar känns i hela kroppen på mig. Jag tror de finns lagrade, minnena, i alla mina celler.

I dag är det på dagen ett år sedan första dosen cellgifter pumpades in. I skrivande stund låg jag på soffan och bara väntade på biverkningarna, och det var fruktansvärt att vänta på något man inte visste något om.

Jag inser att jag troligen måste genomgå fler helvetesbehandlingar. Men just i dag är en tacksamhetens dag, och jag hoppas vi får en bättre sommar än 2013 års. Mitt fantastiska fluff verkar bli lockigt (som AKO påminde mig om att jag alltid tjatat om faktiskt) och jag vill så gärna behålla det, hälsan och konditionen som trampar mig runt Södra Bergundasjön på min skruttiga gamla cykel nästan varje kväll.

Ett år. Livet alltså.

/ J