Att hanka sig fram.

Sitter på bussen mot jobbet, solen i ögonen och pepp i hjärtat. Vissa dagar mår jag faktiskt bra. Trots att jag är medveten att jag troligen inom ett halvår ligger på op-bordet igen, om inte förr.

Maken frågade häromdagen om jag känner att jag fått ett måndagsexemplar till kropp. Fram till nu har jag faktiskt inte gjort det. Tvärtom, jag har alltid känt att den ställt upp och fungerat bra (superfertil som ett exempel) och läkt snabbt efter alla op. Jag har känt att jag har misshandlat den med alkohol, rökning och socker. 15 kilos övervikt konstant. Därför ändrade jag alla mina levnadsvanor (fast jag drack en del) och började träna 3-4 ggr i veckan (SOM jag saknar det) efter mina första operationer. För att ge tillbaka. Om du håller dig tumörfri ska jag ta hand om dig bättre - typ. Nu känner jag dock att det måste blivit ngt fel i tillverkningen... Svårläkt, infektionskänslig och en 5-centimeters "boll" i magen igen.

Men jag ger samma löfte nu som då. Bara bort med skiten så ska jag ta hand om dig. Jag kommer nog först sörja att det aldrig mer blir fler barn och att klimakteriet inträffar vid 33-års ålder. Men sedan ska jag vara lycklig över att ha en kropp som håller mig vid liv igen. Deal?

/ J