Jag hade min livs första i helgen! Eller nä. Jag insåg just att min livs första faktiskt ledde till ett förhållande med min första kärlek -97. Men okej, i vuxen ålder då!
Jag och Emma träffades på Familjeliv. Detta forum som jag både hatat och älskat, och numera inte har någon relation till alls. Men det hör inte till saken. I alla fall, vi båda fick missfall ungefär samtidigt och blev gravida igen nästan exakt samtidigt. Sedan dess har vi följts åt, och med tiden blivit, ja. Jag vet inte hur jag ska beskriva det? Det finns människor i mitt liv som benämns som bästa vänner, som inte vet det som Emma vet om mig. Det ÄR ju lättare att ösa ur sig hos någon som inte har en bild av vem man är. Från början.
Anyhow. I lördags var det så dags efter fem års vänskap via webb och sms. Emma hade förberett mig på att HON var nervös, så det smittade av sig på mig sista timmen. Men innerst inne fattade jag att det inte var något att vara nervös för, klart vi skulle klicka! Och det enda jag förvånades över var längden på damen, annars var det precis som "vanligt" och som det ska vara.
Timmarna flög förbi alldeles för fort. Tur i oturen var maken hemma, men kanske mest tur eftersom han också insåg vilken pärla hon är. Så nu ska familjen Skarpsvärd bege sig till Nrkpg för att hälsa på! Jag vill såklart träffa son och make i familjen Lang också, nu var det mamma och E :)
Jag måste nog säga att lördagen var bättre än vilket lyckopiller eller smärtstillande som helst just nu! Önskar bara att tiden kunde stannat där och då, vi skulle behöva sitta ensamma några dagar för att tjöta om allt vi vill!
Fina fina Emma!
/ J
Men GUD du får inte skriva så där så jag läser det på jobbet för nu sitter jag här och bölar. Fina ord du skriver. Finaste du!
SvaraRaderaDet pirrade verkligen i magen när jag skulle ringa på er dörr men samtidigt var det så självklart. Och att ha med en fyraåring och träffa en annan fyraåring gör det ju så mycket enklare. De är så självklara och att vara mamma samtidigt gör ju att mycket annat blir så odramatiskt.
Jag håller med om att timmarna flög förbi alldeles för fort. Och jag är jätteglad att T var hemma. Så många gånger jag träffat vänner och känt att deras sambo/make är från en annan planet. Typ... T var så självklart en del av dig. Det verkar finnas så mycket kärlek och trygghet emellan er och det gjorde mig så glad att se. Jag kände mig så otroligt välkommen hemma hos er av både dig och T.
S är skitavundsjuk på min lördagseftermiddag så ni MÅSTE komma och hälsa på snart. Jag ska kolla helger och återkomma. Vår november ser ganska full ut men kanske kan vi hitta något i december?
Tack för att du är en del av mitt liv!