Bakfull.

Fast tablettbakis. Något läskigare. Eller ja, det läskiga är ju hur lätt det är att bli beroende av just tabletter. I alla fall för mig, för jag fullkomligt älskar neråttjack! Att få bli bedövad, slippa smärtan och få somna... Ja. Som sagt. Men jag vet ju också om hur mycket jag gillar morfinpreparat så jag försöker ju undvika så gott det går. Men i går hade jag ont ont ont, inte tagit tabletter på tre dagar (nytt rekord) och var ensam med barnen på kvällen. Nattning av stora gick bra, lilla passade på att sova just den kvarten som behövdes. Sen satte jag mig i soffan för att titta på Glee när lilla vaknade. Han är verkligen verkligen pappas pojke. Han gillar inte mamma alls just nu känns det som. När det gäller matning och lek och bus funkar det, men vid mys och sövning är det B A R A pappa. Som inte var hemma. Jag sjöng och gungande och myste på, huvudvärken kom som ett brev på posten. Antar att jag spänner mig, mina axlar känns som betong. Pappa kom hem tidigare, tack!, och jag tryckte i mig för många Tramadol. Hög som ett höghus tog jag mig till sängen, somnade och vaknade inte ens när Alve åt vid fyratiden i morse. I normala fall vaknar jag först av honom och så får jag väcka Tåbbe som kan sova sig igenom ett smärre krig.

Nu är jag trött, fluffig i huvudet, torr i munnen och känner mig väck. Dessutom sitter axlarna fortfarande vid öronen, får hela tiden påminna mig om att släppa ner dem. Huvudvärken har redan kommit smygande.

Men lillprinsen blir 8 veckor i dag! Lite liten fortfarande, men vi kämpar på. När man har barn som brukar ligga öööööver mittenstrecket på kurvan är det läskigt när det är tvärtom. Han väger strax under 4,6 (min systers ena barn vägde över 4,6 vid födsel...) men fick ju tummen upp vid läkarkontrollen på BVC.

Nu ska jag försöka jobba ett par timmar.

/ J

...har fortfarande inte fått samtal om blodprovsresultat från cancerkollen. Vilket är sjukt bra.