Så många frågor.

Dinosauren från Kvinnokliniken (säkert jättetrevlig, men låter som hon vore 150 år) ringde nyss och meddelade mitt exakta Ca 125-värde. Vilket faktiskt inte var SÅ högt som jag trodde. Jag bad henne be min läkare ringa mig, för huvudet bubblar av frågor jag glömt ställa. Hon visste dock inte om hon skulle ringa i dag eller i morgon, men skulle hälsa att det var bråttom.

Ringde efter påtryckningar i går från maken även kuratorn igen. Som jag dragit mig för att kontakta. Men ringde i dag, fick tid till onsdag nästa vecka.

Pratade med min cancermentor i går också, finaste Lina. Hon opereras för miljonte gången känns det som den 15 november, nu har de hittat tumörer i gallan på henne. Hon har också fått problem med tabletter, eftersom som hon sa: "Det är det enda sättet för sådana som oss att fly ångesten". Men nu har hon fått byta till några som tar bort ångesten men inte gör henne hög. Jag ska be att få testa dem också. Jag älskar att vara hög, men känner ju att varningsklockorna ringer som fasen när jag hela tiden måste öka dosen. Lina borde vara död i dag, med alla hennes cancrar - läkarna är chockade över att hon lever och mår så pass bra som hon gör. Hennes odds att hon lever om fem år är 24 procent.

Blir inte mycket gjort på jobbet i dag. Googlar mest återfall. Men det är väl förståeligt. Hoppas jag. Ska åka hem i tid för att hämta Isa på dagis så vi kan ha följe hem allihopa. Hon på cykel och Alve i vagn.

Jag är så glad över min underbara dotter, fantastiska son, otroliga make och fina vänner. Jag känner mig inte ensam i kampen alls.

/ J