Sommaren gick så fort. Det luktar och känns som höst där ute. Jag småsprang i regnet tidigare i dag när jag skulle hämta hem Isola från första dagisdagen för terminen (nu som barn på största avdelningen) och tänkte att sommaren tog slut när dagis började igen.
Det känns som i går min läkare ringde och sa att det var metastaser i bitarna de opererat bort från min vänstra lunga. Det svartnade framför mina ögon när jag förstod vad jag skulle behöva gå igenom.
Det känns som i går jag och min make satt i min onkologs lilla kontor i Lund, med varandras händer så hårt hållna att våra knogar vitnade. Vi hörde läkaren förklara, men jag minns mest att jag tittade på Tåbbe sekunden efter läkaren sagt att jag inte kommer klara mig, och jag minns paniken i hans ögon. Jag undrar vad han såg i mina?
I dag gjorde jag en ny skiktröntgen. För vilken gång i ordningen vet jag inte, jag har slutat räkna. Jag har slutat kommentera att det känns som att jag ska kissa på mig när kontrastvätskan sprutas in, för det är inte roligt längre. Jag bara ligger där och andas som rösten säger att jag ska. Och i dag bad jag flera böner om att metastaserna ska ha minskat, försvunnit och bara gett upp.
Försöker läsa av röntgensköterskans ansiktsuttryck efteråt, men till vilken nytta? Hon har inte studerat mina gamla plåtar, hon vet inte vad hon ska jämföra med.
Det är en mindre evighet till torsdag.
"Efter tredje omgången och röntgen efter det kan vi få ett hum om hur mycket tid det rör sig om".
Det ÄR en mindre evighet och återigen en torsdag.
/ J
Gud vad jag hoppas att cellgifterna har gjort vad de ska, och mer därtill, mot skiten!
SvaraRadera<3
Désirée