Min älskade dotter och jag läser Bröderna Lejonhjärta. Jag har försökt formulera det här inlägget flera dagar, men orden jag använder känns för futtiga för vad jag egentligen vill förmedla.
Bröderna Lejonhjärta är den första bok jag minns. Jag tvingade min pappa att läsa den varje kväll, och jag tror att den var anledningen till att jag lärde mig läsa så tidigt eftersom alla andra ledsnade på att läsa om bara Skorpan och Jonatan.
Jag kan än i dag sätta mig ner och läsa kassettbandet med sagan utantill, som ett rinnande vatten. Det är sant.
Och eftersom jag är i den sits jag är i, i dag, så har jag längtat till den dagen hon är redo. Och så var det då dags, ett par år tidigare än jag hade vågat hoppats.
Vi var på Junibacken i Stockholm. Hon minns inte sitt förra besök där, hon minns inte sagotåget och hon minns inte sin mammas reaktion. Men nu var hon fem, och jag reagerade såklart likadant under sista sagan - Bröderna Lejonhjärta. Jag passade även på att berätta sanningen, utan att linda in den. Ja, en lillebror och en storebror dör. Men det blev bra, för de kom till himmelen. Och där väntade de på varandra, precis som vi kommer vänta på varandra när vi dör. Och ja, det händer grymma saker, men om vi bara tror så ses vi igen.
Typ.
Och så grät jag. Mest för att jag kommer dö ifrån min stora lilla tjej.
Hon tjatade ett par dagar, tog upp sagan med fler än oss i familjen och ville verkligen få läsa den. Så jag plockade fram mitt gamla ex och så började vi läsa. Ett kapitel om dagen, minst. Hon är som jag - vill sluka. MER!
Hon vet inte om att kassettbandet finns, det ska få blir en överraskning när boken är slut.
Tack för att jag hann få uppfylla en dröm sedan länge - att få läsa Bröderna Lejonhjärta för mitt barn. Det kommer värma mitt hjärta när det blåser hårda stormar, och jag vet att vi kommer ses i Nangijala.
"Och även om jag blir 90 år, så är det bara ungefär som två dar hos dig. Och två dar kan du väl stå ut ensam?"
Det kan jag min skatt, det kan jag!
/ J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar