7 augusti 2013

Älskade vänner.

Jag skulle vilja skriva världens maffigaste kärleksförklaring till er, OM er. Så ni förstår hur tacksam jag är över att få ha er i mitt liv.

Över glada tillrop via sms, Facebook och Instagram.

Över försiktiga lyckönskningar från vänner som håller reda på mina behandlingsdagar, och som hör av sig kvällen innan varje gång.

Över bekanta och vänner från förr, från skoltid, från barndom. Som skriver att de hittat min blogg och tänker på mig. Som jag inte träffat eller pratat med på många år, men som ändå lägger tankekraft på mig och min situation.

Över vänner som ställer upp med vad ni kan, som passar mina barn, som köper presenter för att pigga upp mig, som lyssnar på ologiskt resonerande och teorier. Som orkar med att jag ska dö ifrån er. Som inte behandlar mig som förkyld, men som inte heller gråter konstant när vi ses.

Över vän som kan prata både begravning och kändisar med mig. Som kommer med praktiska sminktips blandat med allvarsamma diskussioner om framtiden för dottern. Utan mig.

Över alla er fantastiska människor som också orkar vara precis som vanligt när vi ses. Som pratar allt förutom sjukdom, för att det är så jag vill ha det vissa dagar.

Över vänner som bjudit hem oss i sommar, på övernattningar, äventyr, middagar, frukostar och bad.

Över vänner som besökt oss i sommar, och gjort vår vardag och vår sommar så mycket roligare.

Jag skulle vilja skriva världens maffigaste kärleksförklaring till er, men jag får nöja mig med det här.

Tack. Jag älskar er till månen och tillbaka. Ni alla är min familj.

/ J