Mitt fantastiska humör verkar vara lite på villovägar. Fast jag mår så mycket bättre än för ett par månader sedan, och äter inte längre ångestdämpande, smärtstillande eller morfin för den trevliga effektens skull. I alla fall inte regelbundet. Pillerfri för första gången på länge. Men jag är ganska så trött på allt. Inte ledsen och deppad, mer trött på situationen. Som knappt börjat.
Antar att det här stadiet är naturligt. Den grövsta dödsångesten har lagt sig. Jag vågar planera ett år framåt. Jag vågar tro att jag är med nästa sommar.
I dag sänkte jag Alves spjälsäng och vågade till och med tänka att jag är med när vi tar bort ena långsidan och sätter dit en planka.
Min fina Jessica M drömde häromnatten att jag blev helt frisk, och jag önskar så att det var en sanndröm och att det där miraklet jag ber om inträffar.
Ledsen och trött på mitt utseende. Spelar ingen roll vad jag klär mig i, jag känner mig så fruktansvärt ful. Så fort jag råkar se mig själv ryggar jag tillbaka. Vem är den där gråa klumpen i spegeln utan ansiktsdrag?
Jag.
Sminkade på mig ögonbryn (som jag lärt mig) och satte på peruken och drog på fest i lördags. Den höll på att sluta tråkigt men blev så bra att jag inte kom hem förrän fyra på morgonen. Inte med peruken på huvudet, men den hängde med ett tag i alla fall.
Är arbetslös från och med i förrgår. Det är nog det värsta faktiskt just för stunden. Jag drömmer ju om att börja jobba så smått i januari om allt går så bra som det gör just nu. Och vem vill anställa en skallig grå massa utan ansiktsdrag och en dyster framtid i sitt CV? Precis.
Dagar som denna saknar jag mitt gamla jobb, mitt tidningsförlag. Där jag hade kunnat jobba bra dagar nu när jag bara går hemma och skrotar.
Suck.
Men i kväll blir det stick-café med Maria! Och i eftermiddag ska jag träffa ny mammakompis med en son som är exakt en vecka yngre än Alve.
Och på fredag åker jag och barnen ensamma till Göteborg för en helg med Bisse. Jag är alltså så okej att jag kan åka iväg någonstans med barnen utan Tåbbe!
Fasen, nu blev jag ju skitglad genast!
/ J
P.S Till Anna (en slags adopterad släkting gissar jag, eftersom jag adopterat hennes svärmor som min mamma) - tusen miljoner tack - speciellt för brevet - och svar är på väg. Fast det tar lite tid, för jag påbörjade såklart ett projekt som ska få följa med :) Men tack <3 D.S
Jag skulle anställt dig direkt, du fantastiska människa! Kommer aldrig se dig som en grå massa, min vackra strålande vän<3. Och jag har faktiskt drömt sanndrömmar tidigare så jag tänker tro att denna också var det:).
SvaraRadera/Jessica
Kan du inte frilansa? Skriva på något eget? Jag tror absolut att du kan hitta något och att det finns dem som ser bakom en sjal på huvudet! :) Gerej fan påt!
SvaraRaderaMen du skriver att du är som en grå klump. Inget är mer felaktigt. Det lyser ju om dig. Fina foton du ger oss. Hoppas du får må fortsatt bra//Maggan
SvaraRaderaJag vet att det inte hjälper att någon säger att man är fin när man känner som du gör nu, men jag säger det ändå, för jag tycker att du ÄR fin. Jag tror att du kommer vara med på Alves upprop i ettan.
SvaraRaderaKram, Malin
Jag känner inte dig! Vet inte vem du är! Läser "cancerbloggar" då en god vän är svårt sjuk! Hoppas du inte tar illa upp att jag kategoriserade den så, din blogg tar givetvis upp mer! Men så hittade jag hit! Min kompis får rejäla svackor. Då stänger hon ute alla. Det är hennes vis och det är såklart ok! Men ibland läser jag bloggar, för att kanske få en aning on hur hon känner, kanske få en annan vinkel... Och för att få hopp! Du ger hopp!
SvaraRaderaVad jag egentligen ville säga är att du är fin! Ingen grå klump! Och du skriver bra, frilansa! Skriv en bok!
Kram från en främling!