20 november 2013

Mitt hem är min borg.

Jag träffade en kvinna som också är obotligt sjuk i dag i kyrkan. Det var en gemensam nämnare till oss som förde oss samman, och vi satt i två timmar och pratade om våra sjukdomar och vad den gjort med oss, om vår tro och allt däremellan. Eller ja, det vi hann avhandla på våra två timmar. Hon är cirka 30 år äldre än mig, och har lite mer erfarenhet.

Vi pratade om skillnad mellan de som känner empati och de som tycker synd om oss. Och om hur jobbigt det är att träffa på de sistnämnda. Att det kryper i hela kroppen när människor lägger huvudet på sned, suckar medlidsamt eller säger rakt ut hur väldigt synd det är om oss. Att vi bara vill explodera när människor gör det klart för oss att de pratar om oss med andra eller avhandlar oss vid middagsbordet. Och tackar Gud för att det är vi inte och de som är sjuka.Vi har bägge två dessa i vår närhet.

Vi pratade om människor vi förlorat som inte orkat med sjukdomen. Och vänner vi vunnit som tagit ett kliv framåt när de andra backade (I<3K). Vi pratade om hur sjukdomen förändrat oss i grunden, och att det inte är konstigt att vi inte fungerar ihop med vissa människor längre eftersom de kanske inte hunnit lära känna den nya jag, eller så har de gjort det men inte gillat henne. Vilket är helt okej.

Vi pratade om stadiet jag befinner mig i just nu, hur jag inte vill träffa människor som inte är mig nära eller förstår mig. Hur jag helst inte vill lämna mitt hem, att jag bara känner mig trygg här. Och om oförståelsen det innebär även hos mina närmaste.

Vi pratade om ångesten som river i en när man tvingas utsättas för stressmoment. Det kan handla om krav man inte är redo att ställas inför, eller människor man inte är redo att umgås med. Och lättnade när de flesta faktiskt förstår varför man inte klarar av att gå på bio med människor man inte känner så bra.

Och just där är jag och stampar och trampar just nu, och kan inte ta mig ur. Jag kommer att behöva ställas inför en situation som jag inte mår bra av inom en nära framtid. Jag är stressad över vad allt detta innebär, och stressad över att jag redan har ångest och antagligen kommer ha det några veckor framöver. Och jag vet inte hur jag ska agera för att må bättre, vilket i sin tur gör att jag mår sämre.

Men så är jag också glad, att jag tar mig ur min trygga zon och till exempel går med på ett möte i en kyrka med en främmande kvinna. De två timmarna gav mig mycket, och vi har redan bestämt att vi ska ses igen.

/ J