8 november 2013

Drack ett glas Baileys på turkiskt vis och kommer inte ha några problem att somna i natt. Målarna är klara med allt och jag har spenderat eftermiddagen och kvällen med att tokstäda. Överallt. Utom köket. Där fattas det kakel, nya luckor och nya bänkskivor.

Bra besked i går. Alla metastaserna är borta just nu, yeah! Nu blir det rulla tummarna i tre månader innan nästa röntgen för att se så att de är borta då också. Tydligen kan det vara så att alla metastaser inte syns på röntgen och det vore ju typiskt. Då kommer de blossa upp igen när jag går obehandlad. Men om plåtarna är lika fina om tre månader ska jag vara försiktigt optimistisk. Jag VILL ju skrika och dansa av glädje. Men kan inte riktigt. Är superpepp på ögonbryn och fransar dock, längtar mig galen! Sedan blir jag bitter och tänker att det inte är lönt, jag måste säkert behandlas om tre månader igen.

Men om metastaserna verkligen ÄR borta, så kommer jag röntgas var tredje månad. I väntan på återfallet, som med största sannolikhet kommer komma inom 1,5-2 år. Men det finns en chans att den behandlingen som väntar då blir lika framgångsrik, och så fortsätter vi så.

Min onkolog var sjukskriven för sjukdom i familjen (tänker direkt cancer såklart), men jag (eller vi, Katta var med mig) träffade mannen som varit inkopplad i mitt fall sedan start. Han var bra. Han var inte rädd att prata framtid, siffror och statistik. Han sa att 20-30 procent lever efter fem år. Väldigt mycket bättre siffror än de jag hittat tidigare som visat på 10 procent.

Han pratade också om att vi måste ta tag i det här med ärftligheten. Så remiss är skickad. Det måste först bevisas att jag bär på genen (som han verkade rätt säker på tyvärr), innan barnen utreds. Jag trodde det bara gällde Isa, men Alve måste också kollas för bär han genen så gäller det även hans eventuella framtida döttrar. Har man genen är det 50 procents risk att man för den vidare. Inte jättebra odds.

I Isolas fall innebär det att de kommer vilja ta bort äggstockar, livmoder och bröst i 20-ishåldern.

Min älskade unge.

Nu är planen att börja anpassa mig till det här väntan-livet. Och att ta tag i det här med motion igen. Jag har fortfarande ont i kroppen, är väldigt trött och det strålar i händer och fötter. Det kunde ta tid för det att klinga av, och i värsta fall klingar det inte av. Ett bra riktmärke var att som jag mår ett år efter cellgifter, så kommer det förbli. Men jag måste börja cykla igen. Och promenera långa sträckor. Och sluta äta allt socker som bryter ner mig.

Detox väntar.

Så avslutades sedan dagen i går med en väldigt sorglig och jobbig sms-konversation med min mentor. Och jag kollar resor till Göteborg för att få vara med henne en liten stund. <3 Lina
/ J