4 november 2013

I morgon skulle jag ha behandlats om vi skulle fortsätta. Vilket jag ännu inte vet om vi ska. Men jag vet att det är skönt att slippa kvällen-innan-ångesten. För att inte tala om nu-är-det-dags-ångesten. Eller den värsta; nu-börjar-det-ångesten.

Tiden tickar på och snart är det torsdag. Tisdag och onsdag är fullbokade med trevliga saker så jag vet att jag snart sitter i bilen ner till beskedet. Jag byter ut maken mot tant Katta denna gången och det känns mer än okej. Jag tycker så synd om Alve som alltid får spendera sex timmar i bil för 45 minuters bensträck hos onkologen. Och eftersom alla jobbar eller är föräldralediga med egna barn vill vi inte rodda med barnvakter heller. Så jag åker med Katta. Och tänker att hon inte är SÅ känslomässigt engagerade som jag och maken är, så hon kanske inte slutar lyssna efter första avgörande meningen och sedan spenderar hela bilresan hem med att fundera över vad onkologen egentligen sa. Hon får bli den som lyssnar. Och kanske ställer frågor om sådant hon undrar över. Och så ska vi till Ikea. Där jag inte kan handla för jag ligger på minus.

Spenderade en långhelg med dottern i Stockholm hos gudmor. Gjorde inga större grejer utan umgicks mest och det var så mysigt. Jag saknar gudmor mest hela tiden, saknar tiden vi bodde tillsammans och önskar jag hade henne runt husknuten nu också. Det hade jag behövt. Och det var fantastiskt att få åka iväg med bara Stora, det var länge sedan sist. Innan Lilla kom gjorde vi ju sånt hela tiden, min skatt och jag.

Hon har såna funderingar min skatt. På tåget hem frågade hon om gudmor fortfarande har sin påse i magen kvar (livmodern) och jag sa jajjamensan. Bra, då kan Felix också få en lillasyster eller lillebror, konstaterade hon och återvände till sin padda.

I en rulltrappa i värsta ruschen på tunnelbanan när vi kom upp till Stockholm så frågade hon mig om vi alla är bebisar när vi kommer till Nangijala. Min kloka älskade unge. Jag sa att jag inte hoppas det eftersom jag vill vara hennes mamma. Det ville hon med.

Och när jag nattade henne i kväll och låg och höll om henne mumlade hon strax innan hon somnade; Du vet väl att jag älskar dig mest av allt även om jag inte gosar med dig just nu mamma?

Min skatt, mitt allt. Jag älskar henne så jag går sönder lite.

/ J