26 november 2013

Kära kvinnliga släktingar.

Ni hör av er och vill veta om min cancer. Inte om vad den gör med mig eller så, utan ni vill veta klinisk fakta. Vad, när, hur, var, vem bla bla bla.

Ni vill inte veta för att ni bryr er. Ni vill veta för ni tror det är en genetisk sjukdom som ni nu är rädda att få själva.

Ni är så vitt jag förstår det friska som nötkärnor just nu.

Men ni är rädda för något ni kan få, för det kanske kan vara genetiskt för två kvinnor har fått det i samma släkt.

Så nu kontaktar ni mig. Som är dödssjuk. Som kommer att dö. Och lämna sin familj. Som inte får leva sitt liv som hon så gärna vill.

Och jag som är sjuk, jag håller på att utredas nu. För det kan faktiskt vara så att det inte är genetiskt. Och då behöver ni inte oroa er mer än vanliga Svensson (var tredje får ju cancer, så ni kan väl oroa er generellt då), och då behöver ni inte kosta skattebetalarna pengar genom onödiga utredningar. På grund av oro.

Men om jag, som är sjuk, inte spenderar tid med att oroa mig för om jag gett mina barn den här skiten, om Isola ska behöva operera bort allt och ta bort möjligheterna att bli mamma, om Alve kommer få döttrar som ärver skiten och måste gå igenom samma sak - varför ska ni behöva göra det just nu? Varför oroa oss innan vi vet fakta?

Så kan vi kanske vänta tills min utredning är klar? Och visar det sig att det är genetisk cancer så kommer jag givetvis hjälpa er med all info ni behöver.

Men fram till dess så nej, jag orkar inte fylla i all information ni behöver. För jag måste ligga vaken i sängen en halvtimme varje morgon innan jag kan stiga upp ur sängen utan att det skär som knivar i fötterna. För jag måste ta stödvila helst fyra gånger om dagen för att orka. För att jag kan inte vara ensam med mina barn eftersom jag är orolig för att jag faktiskt inte klarar av att ta hand om dem. För att jag har så ont i mitt ena knä så jag vissa stunder inte kan gå ordentligt. För att jag inte orkar promenera in till stan längre, eller cykla med mina barn, eller ta en rask promenad i skogen. För att jag laddar för att åka och hälsa på en nära vän som jag mest troligt inte kommer träffa fler gånger innan Nangijala, för hon ska också lämna sina barn och sin man på grund av cancer.

Av alla de anledningar och hundra till så tänker jag inte lägga mer tid eller ork jag inte har på er som inte ens är sjuka. För att ni är oroliga.

Jag ber er respektera detta, och jag förstår att ni inte förstår. Men försök ta en promenad runt kvarteret i mina skor.

/ J