Om två dagar är det ett år sedan jag satte in venporten. Vill bara ta mig förbi alla dessa årsdagar. Första cellgiftet. Dagen när håret föll. BLÄ.
Linas begravning närmar sig med stormsteg och allt annat i livet är lite pausat just nu. Jag fokuserar på att ta mig dit och igenom det, att säga hejdå men inte farväl.
Häromkvällen när jag cyklade min vanliga runda så kom den mest absurda tanke upp. Att jag måste fråga Lina nu när jag träffar henne hur det känns att dö. Jag blir orolig för min hjärna. Och mitt hjärta. Tänk om jag helt klappar ihop där? Fast jag VET ju att hon är borta, att hon redan är på andra sidan. Att vi som samlas nu för att säga hejdå, det är vi som lider. Och det jag känner går inte ens att jämföra med de närmast henne, vilket får mig att kippa efter andan vad ont de måste ha.
Jag vill bara sätta ett stort plåster på allas hjärtesorg. Men det går ju inte.
Livet alltså.
/ J
Jag tänker på er. Båda två.
SvaraRaderaStor kram, från Malin
http://inteytterliggareenbloggomcancer.wordpress.com