Livet. Det är så absurt ibland. Jag har under ett par år läst Lina, som efter att ha hoppat från en balkong kämpade för sig och för livet i rullstol. Jag har följt hennes kamp. Varje dag har varit en kamp. Mot droger, för droger. Mot smärta, för livslust. Självmordsförsök, självmordstankar, ensamhet.
Så gick det längre och längre mellan mina besök på bloggen. Jag vet inte om det beror på att jag som döende inte vill läsa om människor som självmant vill ge upp sitt liv. Jag vet inte.
Men så gick jag in häromveckan för att kolla läget. Sist jag checkade pluggade Lina och verkade ha kommit på rätt väg. Men i sista inlägget var hon på psykakuten igen efter ett misslyckat självmordsförsök.
Väl där hängde hon sig i sin egen t-shirt i duschen, och ligger nu såvitt jag förstått det nästan hjärndöd.
Så jävla sorgligt. Varför kunde inte hon få den hjälp hon behövde för att vilja leva?
/ J
27 juli 2014
26 juli 2014
26 juli 2014
Men ÅÅÅH så bra Krunegårds senaste skiva är, textmässigt. Den sista kunde ju varit Tranströmer. ÅÅÅH!
/ J
Ber om ursäkt för mina icke estetiska skärmdumpningar.
/ J
Ber om ursäkt för mina icke estetiska skärmdumpningar.
23 juli 2014
23 juli 2014
Har hittat en anledning att åka tillbaka hit i september. Krunegård spelar på Gröna Lund - tjohooo!
/ J
/ J
22 juli 2014
22 juli 2014
Var tvungen att kolla kalendern vilket datum det är. Fantastiskt!
Är i Stockholm. Ljuvliga stad med fantastiska människor! I dag tyckte jag att jag såg tre människor jag kände igen, men sen kom jag på att alla de tre är döda. Tänk om andra sidan faktiskt är ett parallelt ställe där allt är precis som här. Sjukt.
I dag spenderades dagen på Skansen med fina vänner. Jag och D lärde känna varandra via nätet för hundra år sen, och det är ju helt fantastiskt att vi är kvar i varandras liv! Genom himmel och helvete har vi funnits där. Och i dag lyckades vi får till det med alla ungar ❤️
I morgon turistar jag i stan och äter middag med fina vänner innan ett par dagar i skärgården väntar.
Livet!
/ J
21 juli 2014
21 juli 2014
Hemma efter ett minst sagt intensivt dygn i Sjövik. För varje gång jag träffar det där gänget växer kärleken. Vilka människor! Jag vill bo där, i ett kollektiv med alla. I en hög typ. Jag saknar dem redan.
Jag insåg på väg hem att jag fått massor med inspiration till Boken 2.0 också under dygnets lopp. Varvat med Boken till barnen har jag börjat skriva på en annan också, och den får mest kärlek just nu. Och nya karaktärer!
Det är 800 grader på ovanvåningen så jag ligger på täcket med datorn och spelar Edith Piaf för granntanten och smattrar på tangenterna. I morgon bitti åker jag till Stockholm och får äntligen träffa ungarna igen! Känns som en månad sedan, minst, men så är jag också lite (okej mycket) bakis och ynklig.
All is well! All is well.
/ J
Jag insåg på väg hem att jag fått massor med inspiration till Boken 2.0 också under dygnets lopp. Varvat med Boken till barnen har jag börjat skriva på en annan också, och den får mest kärlek just nu. Och nya karaktärer!
Det är 800 grader på ovanvåningen så jag ligger på täcket med datorn och spelar Edith Piaf för granntanten och smattrar på tangenterna. I morgon bitti åker jag till Stockholm och får äntligen träffa ungarna igen! Känns som en månad sedan, minst, men så är jag också lite (okej mycket) bakis och ynklig.
All is well! All is well.
/ J
20 juli 2014
19 juli 2014
19 juli 2014
"Vad tänker du på?"
Jag tänker på hur innerligt jag önskar att få vara som er andra igen. Att få tillbaka samma okunnighet. Liksom att falla i glömska. Jag önskar att jag slapp mina tankar. Att vara så innerligt medveten om saker som ingen ska behöva veta något om. När jag ser andra människor tänker jag hur lyckliga alla är, alla som inte är som jag. Döende.
Jag tänker hur svårt det är att leva utan någon som vet hur det är. Att stå ensam. Jag tänker att sedan Lina dog pratar jag inte med någon längre om just det. Hur det är. För ingen annan förstår. För ni tänker inte på att ni ska dö hundra gånger om dagen. Jag vet att ni är människor som är medvetna om hur sköra livet är, speciellt eftersom ni har en vän som är just döende - moi - men ni tänker inte på det som vi i sitsen gör. På att det kanske var sista gången ni gjorde si, sista gången ni gjorde så. Att nästa gång ni gör detta blir det antagligen den sista, att det inte blir fler resor till solen eller fler städer som upptäcks.
Ni är medvetna om att livet kan ta slut om två sekunder, men ni har era drömmar och planer kvar. För vad ni mer vill göra med livet, för vad ni vill upptäcka. Bilda familj, skaffa många barn. Drömma om resor, om vad ni ska göra när barnen är stora. Om att få nya utmaningar på jobbet, på allt ni hinner göra när ni gått i pension. Ni har drömmarna kvar, ni har lyxen att kunna drömma. Inget har krossat illusionerna om ett liv hos er. Jag tänker att jag önskar jag fick vara som er.
Det tänker jag på kära du.
/ J
Jag tänker på hur innerligt jag önskar att få vara som er andra igen. Att få tillbaka samma okunnighet. Liksom att falla i glömska. Jag önskar att jag slapp mina tankar. Att vara så innerligt medveten om saker som ingen ska behöva veta något om. När jag ser andra människor tänker jag hur lyckliga alla är, alla som inte är som jag. Döende.
Jag tänker hur svårt det är att leva utan någon som vet hur det är. Att stå ensam. Jag tänker att sedan Lina dog pratar jag inte med någon längre om just det. Hur det är. För ingen annan förstår. För ni tänker inte på att ni ska dö hundra gånger om dagen. Jag vet att ni är människor som är medvetna om hur sköra livet är, speciellt eftersom ni har en vän som är just döende - moi - men ni tänker inte på det som vi i sitsen gör. På att det kanske var sista gången ni gjorde si, sista gången ni gjorde så. Att nästa gång ni gör detta blir det antagligen den sista, att det inte blir fler resor till solen eller fler städer som upptäcks.
Ni är medvetna om att livet kan ta slut om två sekunder, men ni har era drömmar och planer kvar. För vad ni mer vill göra med livet, för vad ni vill upptäcka. Bilda familj, skaffa många barn. Drömma om resor, om vad ni ska göra när barnen är stora. Om att få nya utmaningar på jobbet, på allt ni hinner göra när ni gått i pension. Ni har drömmarna kvar, ni har lyxen att kunna drömma. Inget har krossat illusionerna om ett liv hos er. Jag tänker att jag önskar jag fick vara som er.
Det tänker jag på kära du.
/ J
18 juli 2014
18 juli 2014
Send your dreams
Where nobody hides
Give your tears
To tide
No time
There's no end
There is no goodbye
Disappear
With the night
No time
"Wait" med M83
/ J
Where nobody hides
Give your tears
To tide
No time
There's no end
There is no goodbye
Disappear
With the night
No time
"Wait" med M83
/ J
17 juli 2014
17 juli 2014
Jag är ju en extremt fåfäng människa får jag ju hålla med om. Och jag tänker ibland på vilka av er som kommer hålla tal på min begravning. Många hoppas jag. Hehe. I alla fall, i filmen jag såg i går sa huvudrollsinnehavaren en så bra sak. Hon pratade om att begravningar inte är för de döda, de är för de levande.
Så när det oundvikliga närmar sig, när det är extremskarpt läge alltså - kan inte alla ni som tänkt säga fina ord om mig skriva ner dem så jag får läsa dem istället då i slutet? Så kan ni skita i talet på själva begravningen och typ dansa cancan istället? Jag har ju tagit upp idén om begravning i förtid, alltså när jag fortfarande lever (efter att ha sett The Big C - världens bästa) med en del av er men fått minst sagt ljummen respons. Men om jag i alla fall får ta del av vad ni tänkt säga om mig, kan vi inte göra så?
Fast inte om ni tänkt säga dumma saker. Då får ni vänta till jag är begravd!
/ J
Så när det oundvikliga närmar sig, när det är extremskarpt läge alltså - kan inte alla ni som tänkt säga fina ord om mig skriva ner dem så jag får läsa dem istället då i slutet? Så kan ni skita i talet på själva begravningen och typ dansa cancan istället? Jag har ju tagit upp idén om begravning i förtid, alltså när jag fortfarande lever (efter att ha sett The Big C - världens bästa) med en del av er men fått minst sagt ljummen respons. Men om jag i alla fall får ta del av vad ni tänkt säga om mig, kan vi inte göra så?
Fast inte om ni tänkt säga dumma saker. Då får ni vänta till jag är begravd!
/ J
16 juli 2014
16 juli 2014
Jag cyklade ner på stan för att se den här i kväll. Det var en kväll i början av juni som Isola tittade på paddan och det var filmreklam innan filmen hon skulle se, och jag sneglade på den och fastnade. Jag förstod genast att det är en film att gråta ut till, en film jag bör se ensam. Och nu äntligen fick jag chansen att göra det. Det blev en gråtfest utan dess like. Oundvikligt när man som kronisk sjuk ser en film om två andra kronisk sjuka. Såklart.
Jag är så jävla ensam. Men för två timmar var jag inte det. För två timmar var jag med två unga människor som också är så sjuka, som också är trötta på omgivningens förbannade positiva inställning, på människor som inte förstår, som också planerar sin begravning, som är så smärtsamt medveten om den begränsade tiden. Som VET att det kommer sluta med döden ganska snart, men som vill göra det bästa av det som finns kvar.
Och det var skönt. Att inte vara så ensam under en tid. Och jag rekommenderar alla kroniskt sjuka människor att se den. Att få en chans att skratta igenkännande, att gråta eftersom man vet precis vad de menar och att slippa känna sig ensam igen.
Lina, jag önskar du var kvar. Då var jag inte ensam.
Jag är så jävla ensam. Men för två timmar var jag inte det. För två timmar var jag med två unga människor som också är så sjuka, som också är trötta på omgivningens förbannade positiva inställning, på människor som inte förstår, som också planerar sin begravning, som är så smärtsamt medveten om den begränsade tiden. Som VET att det kommer sluta med döden ganska snart, men som vill göra det bästa av det som finns kvar.
Och det var skönt. Att inte vara så ensam under en tid. Och jag rekommenderar alla kroniskt sjuka människor att se den. Att få en chans att skratta igenkännande, att gråta eftersom man vet precis vad de menar och att slippa känna sig ensam igen.
Lina, jag önskar du var kvar. Då var jag inte ensam.
11 juli 2014
11 juli 2014
Åh Lina vad jag känner mig vilsen. Detta är första gången du inte funnits här efter besked. Du var den första jag alltid ringde eller messade, för du var den ende som kunde förstå och känna mig väl nog för att veta vad jag behövde höra just då. Sanningen eller förmildrande lögner. Jag stod där i solen i går och jag var så vilsen. Vem ska säga till mig vad jag ska göra nu då? Skulle jag behöva lita på mina egna känslor? Åh vad jag saknar dig med varje del av min kropp nu. Min största skräck när du blev sämre var att bli ensam kvar i storm och kaos. Och nu står jag här utan dig. Jag hör din röst Lina, men jag hör inte vad du säger.
/ J
/ J
10 juli 2014
10 juli 2014
Och så tog tidsfristen slut. Och jag har fått vad jag bett om i ett års tid. Jag har bett om en sommar till. En sommar där jag är fri från cancer och cellgifter och jag fick den, den är nu nu nu. Varje sekund sker nu. Det är sommar, sol, värme, glada barn, skrattande man, fri fru som cyklar och springer och intervalltränar med dottern och som precis slutat tänka att jag ska lämna dem snart.Jag fick vad jag bad om. Men mycket vill ha mer.
Metastaserna har vaknat och härjat fritt i lungorna mina. De har växt sig större och de sitter utspritt över bägge lungorna, så klart. Så vi kan inte operera bort dem, så klart.
ÅH vad jag inte trodde det här. Jag mår så jävla bra ju.
Jag ska göra en pet-ct till snart. Bussen är här varannan tisdag och jag vet inte vilken vecka. Kanske måndag? Eller måndagen efter och då är jag i Stockholm på semester så då blir det två veckor efter det. Och så blir det cellgifter. Grymma hemska gifter som samtidigt förlänger livet på mig som jag tacksamt inser.
Men först blir det en sommar. Jag har fått okej att skjuta på giftet till hösten så det gör jag utan att tveka. De som ifrågasätter har aldrig varit där, och jag förstår det. Likväl som ni får förstå mig.
Jag tänker göra den där pet-ct:n. Och jag tänker njuta av varje sommardag med nära och kära och livet. Och jag ska försöka gå tillbaka till gårdagens status, jag ska försöka glömma det här. Jag vill känna mig fri igen. Och stark. Och oövervinnelig. Jag vill inte att ni ska se på mig med ledsna ögon igen. Jag vill inte att allt ska handla om cancern igen. Jag vill inte att främmande människor lägger huvudet på sned. Jag vill inte känna stressen över alla brev som måste skrivas, över boken som måste bli klar, över lådor som ska organiseras för efterlevande. Så jag tänker inte göra det.
Fram till cellgifterna tar vid låtsas vi som att jag fortfarande är fri. Kan vi, kan ni. Och jag slutar aldrig tro på mirakel <3
/ J
Metastaserna har vaknat och härjat fritt i lungorna mina. De har växt sig större och de sitter utspritt över bägge lungorna, så klart. Så vi kan inte operera bort dem, så klart.
ÅH vad jag inte trodde det här. Jag mår så jävla bra ju.
Jag ska göra en pet-ct till snart. Bussen är här varannan tisdag och jag vet inte vilken vecka. Kanske måndag? Eller måndagen efter och då är jag i Stockholm på semester så då blir det två veckor efter det. Och så blir det cellgifter. Grymma hemska gifter som samtidigt förlänger livet på mig som jag tacksamt inser.
Men först blir det en sommar. Jag har fått okej att skjuta på giftet till hösten så det gör jag utan att tveka. De som ifrågasätter har aldrig varit där, och jag förstår det. Likväl som ni får förstå mig.
Jag tänker göra den där pet-ct:n. Och jag tänker njuta av varje sommardag med nära och kära och livet. Och jag ska försöka gå tillbaka till gårdagens status, jag ska försöka glömma det här. Jag vill känna mig fri igen. Och stark. Och oövervinnelig. Jag vill inte att ni ska se på mig med ledsna ögon igen. Jag vill inte att allt ska handla om cancern igen. Jag vill inte att främmande människor lägger huvudet på sned. Jag vill inte känna stressen över alla brev som måste skrivas, över boken som måste bli klar, över lådor som ska organiseras för efterlevande. Så jag tänker inte göra det.
Fram till cellgifterna tar vid låtsas vi som att jag fortfarande är fri. Kan vi, kan ni. Och jag slutar aldrig tro på mirakel <3
/ J
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)