10 juli 2014

Och så tog tidsfristen slut. Och jag har fått vad jag bett om i ett års tid. Jag har bett om en sommar till. En sommar där jag är fri från cancer och cellgifter och jag fick den, den är nu nu nu. Varje sekund sker nu. Det är sommar, sol, värme, glada barn, skrattande man, fri fru som cyklar och springer och intervalltränar med dottern och som precis slutat tänka att jag ska lämna dem snart.Jag fick vad jag bad om. Men mycket vill ha mer.

Metastaserna har vaknat och härjat fritt i lungorna mina. De har växt sig större och de sitter utspritt över bägge lungorna, så klart. Så vi kan inte operera bort dem, så klart.

ÅH vad jag inte trodde det här. Jag mår så jävla bra ju.

Jag ska göra en pet-ct till snart. Bussen är här varannan tisdag och jag vet inte vilken vecka. Kanske måndag? Eller måndagen efter och då är jag i Stockholm på semester så då blir det två veckor efter det. Och så blir det cellgifter. Grymma hemska gifter som samtidigt förlänger livet på mig som jag tacksamt inser.

Men först blir det en sommar. Jag har fått okej att skjuta på giftet till hösten så det gör jag utan att tveka. De som ifrågasätter har aldrig varit där, och jag förstår det. Likväl som ni får förstå mig.

Jag tänker göra den där pet-ct:n. Och jag tänker njuta av varje sommardag med nära och kära och livet. Och jag ska försöka gå tillbaka till gårdagens status, jag ska försöka glömma det här. Jag vill känna mig fri igen. Och stark. Och oövervinnelig. Jag vill inte att ni ska se på mig med ledsna ögon igen. Jag vill inte att allt ska handla om cancern igen. Jag vill inte att främmande människor lägger huvudet på sned. Jag vill inte känna stressen över alla brev som måste skrivas, över boken som måste bli klar, över lådor som ska organiseras för efterlevande. Så jag tänker inte göra det.

Fram till cellgifterna tar vid låtsas vi som att jag fortfarande är fri. Kan vi, kan ni. Och jag slutar aldrig tro på mirakel <3

/ J