16 juli 2014

Jag cyklade ner på stan för att se den här i kväll. Det var en kväll i början av juni som Isola tittade på paddan och det var filmreklam innan filmen hon skulle se, och jag sneglade på den och fastnade. Jag förstod genast att det är en film att gråta ut till, en film jag bör se ensam. Och nu äntligen fick jag chansen att göra det. Det blev en gråtfest utan dess like. Oundvikligt när man som kronisk sjuk ser en film om två andra kronisk sjuka. Såklart.

Jag är så jävla ensam. Men för två timmar var jag inte det. För två timmar var jag med två unga människor som också är så sjuka, som också är trötta på omgivningens förbannade positiva inställning, på människor som inte förstår, som också planerar sin begravning, som är så smärtsamt medveten om den begränsade tiden. Som VET att det kommer sluta med döden ganska snart, men som vill göra det bästa av det som finns kvar.

Och det var skönt. Att inte vara så ensam under en tid. Och jag rekommenderar alla kroniskt sjuka människor att se den. Att få en chans att skratta igenkännande, att gråta eftersom man vet precis vad de menar och att slippa känna sig ensam igen.

Lina, jag önskar du var kvar. Då var jag inte ensam.