20+4

Vissa dagar är det som att kraften tar slut. Jag vaknade astrött men på sjukt bra humör, tog dessutom 1½ timmes sovmorgon, för det var jag värd. Skuttade till bussen och poppade "999" på högsta volym hela vägen, studsade med lätta (faktiskt!) steg till jobbet och satte i gång. En timme senare får jag ett sms: "Jag fick nyss veta att jag har cancer."

Allt bara försvann. Jag är så less på sjukdomen så jag inte ens orkar hata den längre.

Jag försöker se det positiva. Eftersom jag vet hur det är att få ett cancerbesked kan jag stötta och berätta om mina erfarenheter. Det hjälpte ju mig, och min vän är ganska lik mig. Jag kan finnas där för gråt och skrik och absurda samtal där man skrattandes planerar sin egen begravning. Hon har inga barn (än) så de slipper hon skriva brev till. Som jag skrev. Till Isolas födelsedagar, till hennes bröllopsdag, examensdag, allt.

Sen skickade jag ett chokladogram till henne. Jag uppskattade att människor hörde av sig, men inte att de ringde. För jag orkade inte förklara. De som skickade sms eller mail kunde jag svara när jag orkade, men visste att de fanns där. Och jag uppskattade mer ett "jag vet inte vad jag ska säga" än ett "om jag låtsas som allt är som vanligt när jag träffar henne så blir det bra." Och jag uppskattade blommogram.

Och prognosen är än så länge bra. Vidare undersökningar på måndag. Hon ska bara psykiskt ta sig igenom helgen. Jag kedjerökte ett paket cigaretter på en sten i skogen.

Även om sjukdomen inte dödar en, så tar den så extremt mycket energi och liv ifrån en. Jag önskar inte ens den värsta människan på jorden cancer.

/ J