30 januari 2014

Läste igenom era kommentarer igen på inlägget om bloggens vara eller icke varande. Jag insåg sen att jag sällan svarar på kommentarer, men ni ska veta att jag bär mig med dem och att de gör det där outhärdliga lite lite lättare. Jag är inte ensam! Och så blir jag lite gråtig av all kärlek.

/J

25 januari 2014

Istället för fotoalbum har vi fotoböcker. Pilligt att göra, men med bra resultat. Inga bilder som mystiskt försvinner, och man kan själva bestämma antal sidor, text och blabla. Men vi ligger lite efter. Så i kväll tog jag tag i att välja ut bilder till 2012 års bok. Över 500 bilder blev det. Det går ju inte, måste gå igenom igen. Kill my darlings.

Det blev en sorglig kväll.Vad hade jag inte gett för att få byta plats med Jessica 2012.

Januari och sänkt av gravidillamående. Nu har jag till och med glömt det krångliga namnet det stod på sjukintyget från FK. Hyperblabla. Fruktansvärt var det.

Isola undrade om bollarna (läs: tumörer) i magen var tillbaka eftersom Mamma alltid var sängliggande. Vi berättade att hon ska bli storasyster i sommar!

Samtidigt som livet så sakta återvände fick vi veta att bebisen har snopp!

Pappa firade med tårta.

Jag är så tacksam över att få vara gravid samtidigt som min bästa vän <3

Sommaren kommer alltid med frökens födelsedag i maj!

På besök hos Familjen Fager och kan inte bestämma topping så vi väljer två!

Juli. Familjen Stensson och kärlek.

Sista promenaden som tre. Aldrig att jag glömmer den kvällen.

Eller denna dagen. Detta foto. Står vid min säng och är det finaste jag vet. Hennes första spröda försiktiga kontakt med lillebror. Åh mina barn!

Min lilla groda.

Låg på sjukhus länge länge. Första badet när jag kom hem till resten av familjen!

Så fundersam.

Oktober. Vi var i tidningen och jag började jobba igen.

Mitt allt.

God Jul!

Nästa vecka ska jag välja ut bilder till 2013 års fotobok. Det blir väl om möjligt ännu jobbigare. Märker dessutom att jag främst väljer bilder på mig och barnen.

Helvetesjävlakukcancer.

/ J

22 januari 2014

Det är en sån dag. Så jag ligger kvar i sängen, lyssnar på Anne Hathaways otroliga version of "I dreamed a dream" och gråter en skvätt.

Jag hatar att vara låg, att det gnager i själen. 

Är orolig för min fantastiska dotter också. Magknip, vill bara vara med mamma och bara prat om Bröderna Lejonhjärta igen. Har någon sagt ngt eller plockar hon upp min gnagande oro inför röntgen? Jag vill ju bara skydda dem från allt ont.

De är oändliga, historierna om allvarlig cancer - hurra som ett mirakel försvann alla/nästan alla metastaser med framgångsrik behandling - vid första kontrollen tre månader senare var skiten tillbaka med full kraft - mindre än ett år senare - ridå.

Nu orkar jag inte skriva på telefonen mer.

/ J

21 januari 2014

Jag hoppas jag finns omkring er, när jag är borta. Fast jag inte syns. Jag hoppas att det i rätt ögonblick kanske blåser till i håret fast vinden är stilla, när ni saknar mig som mest. Jag hoppas det kommer skänka er ro och lugn, och att ni förstår att jag är med er. Fast jag inte syns.

Jag hoppas jag kan ge er styrka, fast jag inte kan vara där och bära er. Jag hoppas ni kommer prata med mig, som jag pratar med farmor. Jag hoppas ni skrattar med mig, och bär med mig när ni gör roliga saker. Jag hoppas ni tänker "det här hade mamma gillat" ofta ofta.

Jag hoppas så mycket för er framtid, min älskade familj.

/ J

20 januari 2014

Blä. Så fort man vet datumet för nästa röntgen, då är skiten det enda man kan tänka på. Jag vill ju försöka leva livet dagarna innan, ifall man får pissiga besked om metastaser och annat skit. Men jag fryser liksom till och stannar sedan i det stadiet fram till läkarbesöket. ÅH. Så jobbigt.

Därav deppiga tankar och deppiga inlägg och grav dödsångest. Ni får stå ut med det ett par veckor nu helt enkelt.

/ J

19 januari 2014

Jag har alltid trott på karma, det vet ni ju. "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" är också något jag försökt eftersträva. Jag har alltid försökt hjälpa när jag kan, och tänkt att om jag behöver kommer jag också få hjälp.

Och OM jag fått hjälp nu när det behövs! Vänner, bekanta och okända ställer upp med allt. När ekonomin tryter finns ni där, när orken tryter finns ni där och när humöret ger upp finns ni där.

I torsdags satt jag och Alve och rensade i mina gamla lådor fulla med dagböcker, foton och minnen när telefonen ringde. Det var Patrick, gift med Sofia, som hade läst min inlägg om den stundande Stockholmsresan och det efterfrågade Junibacken-besöket. Så han hade helt sonika kontaktat Junibacken, som sedan mailade mig och vips så ska vi få gå dit utan att det behövde kosta något alls! Helt otroligt!

Jag hoppas att fler är som Patrick, och att fler får träffa på sådana som honom! Tusen tack igen, Isola är SÅ pepp och vi hoppas få springa på er där den 8 februari!

/ J

15 januari 2014

Den här låten tycker jag är fin.

"And if we should die tonight
Then we should all die together
Raise a glass of wine for the last time
Calling out father, prepare as we will
Watch the flames burn auburn on the mountain side
Desolation comes upon the sky"


/ J

14 januari 2014

Boken.

Det går trögt nu. För det jag just för tillfället skriver om/vill skriva om är så tungt. Mest för att jag hela tiden påminns om anledningen till att boken måste skrivas över huvudtaget.

Kapitlet är kärlek.

Jag försöker varva med generella, lättare, saker. Som musiktips. Recept. Allmänna råd. För att lätta upp stämningen för mig själv.

Men jag vill ju hinna säga så mycket i ämnet, saker jag inte kommer hinna säga när de är stora nog att förstå. Jag försöker berätta om kärleken till världens bästa pappa. Men det är så svårt, när jag vet att jag inte får vara med honom så länge som vi vill. Och när jag försöker närma mig ämnet från olika håll, genom att försöka berätta små anekdoter om oss som par så blir jag bara så ledsen så ledsen.

Och det är svårt att skriva när man inte ser skärm eller tangentbord för alla tårar. Jag förstår ju att det INTE underlättar att välja en random spellista som heter "sad" att följa på Spotify samtidigt i och för sig...

Planen är att ta datorn och promenera in till stan någon dag. På ett fik skulle jag nog inte gråta så mycket.

/ J

13 januari 2014

Hurra, vi ska till Sthlm igen! SJ reade, jag hittade biljett dit och hem för 220 kronor! Galet bra! Jag tar med bägge ungarna så pappan får viiiiila. Och jag får hänga med Gudmor 1, huuurra!

Högt upp på damens önskelista står Junibacken och rulltrappor i tunnelbanan. Det andra går i alla fall att lösa, men Junibacken är dyyyyyrt! 

Helgen var lugn och skön. Isas familjegympa började i går och vi var där allihopa! Så roligt, och lilla älskade Alve försökte göra de rörelser han klarade av! Gos!

/ J

12 januari 2014

Min stora Lilla!

Alve är ju minst sagt lite sen. Han är som en stor bebis fortfarande. Snart 17 månader men kan inte så mycket. Vad glad jag är över det! På så vis får jag ha kvar min bebis lite längre. Sista bebisen får vara bebis länge.

Men så kom julen och så exploderade han! Han kan numera ställa sig upp mot något! Krypa i trappor är han väldigt väldigt bra på (och därför väldigt sur på grinden). Han kan härma djur och bilar, säga hej och tack (taaaaaaaaaa med söt betoning) och mamma och pappa. Frågan man honom om han är stark spänner han armmusklerna och vrålar "aaaaaah", och frågar man om han är söt lägger han handen vid kinden och huvudet på sned.

ÅÅÅÅÅÅH söööööööööt!

Häromdagen var vi hos tandläkaren, Lilla och jag. Det var inte kul med gummiklädda fingrar i munnen tyckte palten. Men han fick välja en tandborste, då blev han gladare! Sen frågade jag om mina sönderbitna tänder (stress anyone?) och så konstateradevi  att det är mer ekonomiskt att dra ut tänderna när de gått sönder helt. Inte lägger jag tusenlappar på tänder som bara ska hålla ett par år till.

/ J

11 januari 2014

Ser ni hårmängden?

På Instagram kan man lättare följa mina äventyr! Skrivmaskin heter jag där.

/ J

10 januari 2014

Att blogga eller inte blogga.

Jag startade bloggen för länge sedan, innan cancern, som någon slags dagbok. I digital form. Så man slapp skrivkramp. Jag har ju alltid skrivit, så länge jag har kunnat.

Så fick jag den jävla cancern.

Bloggen ändrade fokus och blev min ventil. Mitt andningshål. När jag försökte hålla skenet uppe för omgivningen fick bloggen alla mina ärliga känslor. Utan att jag någonsin tänkte på att någon läst den. I bloggen ältade jag faktumet att jag är obotligt sjuk och döende, så att jag kunde få ur mig det och vara glad med barnen.

Sedan gav jag adressen till de närmaste vännerna efter att de samlat ihop till min peruk. För att jag ville att de skulle få läsa om hur mycket det betydde för mig.

Efter ytterligare en tid började kommentaren "jag har hittat din blogg" dyka upp allt oftare. Random dagisföräldrar, vänners vänner och nya bekanta. "Man kan googla sig fram". Ajdå.

Det är en läskig känsla. Om jag tänker på att människor som vet vem jag är läser den, så vill jag inte skriva. Men när jag skriver tänker jag inte alls.

Jag vill stoppa huvudet i sanden när jag förstår att Alves dagiskompis mamma läser om att jag inte kan sova på nätterna, eller att min systers bästa kompis vet att jag virkat filtar till barnbarn jag inte ska få träffa.

Men så messade jag den klokaste jag känner i dag, om just detta. Jag såg att en bloggare jag läser hade länkat till mig, och samtidigt som det är en häftig känsla är det även overkligt. Så jag skrev just det, att det känns konstigt och ibland jobbigt att många läser mig. Men då skrev min klokaste att det kanske kan hjälpa andra också, så som jag hjälps av andra sjukas bloggar.

Nu är det som det är. Jag är inte så privat som jag önskar längre. Men på gott och ont. Genom bloggen når jag ut till alla, och ni får veta hur jag mår, något klokaste också poängterade. Vad som pågår. Hur jag tänker. På det sättet slipper vi prata om det, och jag kan få låtsas att allt är som vanligt. När jag är på det humöret. Jag kan styra helt, eftersom ni ändå är uppdaterade med läget.

Min älskade make läser INTE bloggen, men har sagt att om den kan göra så att någon okänd kvinna eller man där ute uppskattar sitt liv lite mer så kan det kanske vara värt det. Och det var ju just det Sofia förmedlade, känslan av att ha vunnit på lotto när man lever sitt liv utan en dödsdom över sig.

Så jag fortsätter.


Men nu undrar jag ju såklart en sak. Vem är du på andra sidan skärmen? Och hur hittade du hit?

/ J

9 januari 2014

När man behöver det som bäst levererar vännerna som mest också!

I dag låg det ett par blåa, låga Converse i min brevlåda från Gudmor 1 som firat jul och nyår i Florida! Med världens finaste brev. Har traskat runt i skorna här hemma under eftermiddagen och längtat efter vår och sommar. Sen fick jag ett sms av Jessica M som skrev att hon köpt biljetter till oss, 7 juni ska vi se Håkan i Göteborg! ÅÅÅÅÅÅÅHHH! I mina nya Converse!!

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!

I dag är en glad dag!

Tack! Jag älskar er till månen!

/ J

6 januari 2014

Fick nyss den finaste kommentar jag någonsin fått. Den satte sig rakt i hjärtat, och nu har jag läst om den så många gånger så ni andra är värda att få ta del av den också!

"Vilka fina inlägg du skrivit på sista tiden, Jessica! De berör. Vår sjukdom är en tung börda, men glöm aldrig att det finns hopp. Du med din tro, våga hoppas på mirakel! Om jag hade möjligheten att välja mellan ditt och mitt liv skulle jag välja att du fick leva vidare. För din kärlek och dina barns skull.

Kram,
Malin"

Meningar från en cancersyster till en annan, som gör att jag somnar med ett väldigt varmt hjärta i natt. Tack Malin!

/ J

4 januari 2014 del 2

Börjar plocka ner julen så smått. Fick ju 11 dagar mindre bland stjärnor och ljus hemma, så det är mest pyntet som fått återvända till sina lådor. I lådorna packar jag också ner julkort som vi fått, med adresser till de vi alltid skickar till. Så att han vet och slipper leta adresser.

Om jag faktiskt inte är den som packar upp, dekorerar och försöker skapa julstämning i hemmet om snart ett år.

/ J

4 januari 2014

Jag har inte skrivit om det bästa beskedet under 2013!

Under mellandagarna lånade jag bästisens lägenhet i Stockholm medan de var i Florida. Helt underbara dagar, jag umgicks med vänner jag älskar, tog det lugnt, hetstittade Chicago Fire och mådde så bra.

En av dagarna ringde det från dolt nummer. Jag svarade inte. Det ringde igen. Jag tänkte att jag inte ville få de dagarna förstörda av samtal från sjukvården och svarade fortfarande inte.

Det ringde igen. Jag gav upp och svarade.

Tur! Det var från den där instansen med det krångliga namnet (onkogenetiska nånting nånting) som ville meddela att min farmors syster som dött i cancer inte dött i samma cancer. Och att de inte hittat något i resten av släkten som tyder på att min cancer är ärftlig. Det finns en gammal kvinna kvar att utreda, men jag hörde aldrig att hon skulle varit sjuk. Min syster har inte heller hört det.

Så Karin från den där instansen sa att jag mest troligt INTE har en ärftlig cancer, något man nästan alltid förutsätter vid så ung ålder.

Nu förstår ni säkert varför detta var årets bästa besked. Är det något som är viktigare än mitt liv så är det ju barnens.

Är det inte ärftligt behöver inte Isola operera bort bröst, livmoder och äggstockar i 20-årsåldern. Alve kan få barn på vanligt sätt, utan att behöva se till att det bara blir söner.

Mina barn kan få långa, friska och normala liv. Inte leva stympade eller dö i förtid på grunda av sin mamma.

Tack gode Gud för att du hörde min bön!

/ J

3 januari 2014

Jag önskar...

...att få hinna vara med om första biobesöket med Alve. Första nyårsafton även han är uppe till tolv och förtjust/skräckslaget skriker vid varje raket ute på cykelstigen med champagneglas i handen med rosa bubbel i. Första tappade tanden. Första helgmorgonen vi föräldrar kan tänka att "nu har vi två stora barn" som sover till efter nio. Första kvällen jag läser saga tillsammans för bägge, samtidigt. Och sedan säger vi "Gud som haver" och god natt till bägge - samtidigt.

Första skoldagen - för Isola OCH Alve.

Första gången Alve går på pottan, första steget. När han slutar med nappar, blöjor och välling. Första frisörbesöket, cykelturen.

Jag vill så gärna vara med om allt. Alla första gånger.

Första gången mina barn blir kära. Första gången de får sina hjärtan krossade, vem ska trösta dem då?

Jag vill inte dö. Jag vill alltid vara med. Det är så jävla orättvist att jag inte ska få vara med. Jag ska inte få fira jul med mina stora barn och deras familjer. Jag ska inte få bli gammal pensionär med min man. Jag ska inte få vakna och känna "jag har jobbat hela livet för att kunna sova hur länge jag vill som pensionär". När Tåbbe blir pensionär har jag redan sovit länge.

Dåliga dagar. Dåliga dåliga dåliga.

/ J

2 januari 2014 del 2

I tillägg till gårdagens inlägg där jag skrev om mitt enda nyårslöfte kan jag ju berätta om vad jag skulle vilja göra under 2014.

Försöka skriva mer, läsa mer och få vardagsrutiner trots att jag bara går hemma. Försöka tänka glada tankar, röra mig mer, skratta mer, våga mer, vara ensam med barnen mer, visa min man mer hur mycket jag verkligen älskar honom, ta vara på vännerna - ni är mitt allt förutom familjen. Drömma mer, sticka mer, virka mer, spela mer tv-spel, vara mer i Stockholm, vara mer hemma. Föröka göra sånt som gör mig glad och ger mig energi, fortsätta tacka nej till saker som dränerar mig på just den energin.

Titta mer på tv-serier och fortsätta låta bli reklamkanalerna. Uppdatera bloggen oftare. Skriva mer riktiga brev.

Verkligen komma någonstans med Boken.

Fortsätta att varje dag berätta för min familj hur lyckliga de gör mig och hur mycket jag älskar dem.

Till månen och tillbaka miljoners triljoners gånger.

/ J

2 januari 2014 del 1

Så dog nästa. Nummer två av tre före mig. Av bloggare jag följt ett tag.

Snorpans mamma skrev så vackert om livet före sjukdomen, om livet under tiden men framförallt om den villkorslösa kärlek man som mamma känner till sitt barn.

Jag gråter en skvätt och tänker på Snorpan och hennes pappa som står kvar.

Sov gott Snorpans mamma, vi ses på andra sidan!

/ J

1 januari 2014

2013.

Året då allt gick åt helvete. Det började redan 2 januari, med operation och omoperation på grund av komplikationer. Jag låg på sjukhus i vad som kändes som en evighet, och vänner från hela Södra Sverige fick ta obetald semester för att hjälpa oss med barnpassning och annat. Det är jag för evigt tacksam, speciellt till Alves gudfar Johan och Maria. På uppvaket efter andra operationen fick jag veta att jag varslats från världens bästa jobb.

Vi fick först beskedet att livmodern innehöll två nya tumörer, men att de var av typen borderline de också. I februari började jag jobba så smått, i mars var jag uppe på heltid och hade samtidigt turen att få ett nytt jobb innan varseldatumet.

Då såg framtiden ljus ut för en stund. Utåt såg jag ut som vem som helst men inombords var jag trasig. I mars fick vi veta att det inte alls var bordeline. Lund hade också granskat och nej, det var minsann äggstockscancer. Tur att vi opererade ut livmodern då, fast vi var så ledsna över barnen som aldrig fick komma, klimakteriet som slog till med full kraft och allt vad det innebär.

I april röntgades jag, och fick veta att jag hade "något" i lungorna. Efter två veckor röntgades jag igen, och i början av maj fick jag veta att det "något" hade förökats. 8 maj opererade jag ut tre bitar av vänster lunga i Lund, och två veckor senare fick jag en kallelse med posten till onkologen i Lund för samtal inför behandling. Det tog tre timmar innan min läkare i Växjö fått tag på någon i Lund som kunde berätta vad det rörde sig om, eftersom berört fax aldrig nått hit.

Avancerad, spridd äggstockscancer med metastaser i lungorna. Ridå.

Två dagar efter vi varit nere i Lund för att få veta att jag inte kommer klara mig flyttade vi. Jag minns ingenting av första tiden efter.

Sedan följde en konstig sommar. Var tredje vecka behandlades jag, men mellan de tisdagarna levde jag i 200 km/h. ALLT skulle hinnas med på en sommar. Minnen skulle skapas hos barnen, jag skulle få uppleva massor och hårddisken skulle fyllas med bilder för efterlevande.

Nu är det vinter. Behandlingen har varit framgångsrik och i ytterligare tre veckor kan jag få tro att jag kommer få uppleva ytterligare ett år.

2014 då? Jag läser om vänner på Facebook och i bloggar som lovar massa inför året. Som ska bli bättre på mycket, ta det lugnare eller öka tempot. Resa mer, jobba mindre. Jobba mer, älska mer.

Jag? Jag lovar en enda sak. Att kämpa vidare. Att varje dag vakna rustad till kamp.

Jag lovar att försöka överleva 2014.

/ J