...på rengöring och omhändertagning av snittet är som att... Ja jag vet inte. Det gör så sjukt ont, och det är väldigt jobbigt att veta att det ska ske dagligen. I veckor. Men förhoppningsvis blir smärtan mindre i takt med att varet minskar. I dag ska jag i alla fall få morfin. Men bara kom nu så får vi det gjort.
Saknar mina barns lukt.
/ J
31 augusti 2012
Det kan väl inte bli värre nu?
Ligger inlagd. Igen. Infektionen är svår och nu får jag antibiotika intravenöst och morfin så de kan tömma såren på decilitrar var dagligen. De tar massa prover och odlingar såklart.
Det känns tryggt att vara här. Det känns så fruktansvärt sorgligt att jag drabbades av detta också. Läktiden är minst tre veckor. Jag börjar jobba om fyra. Det var inte så här det skulle bli.
Men. Alve mår bra. Min familj mår bra. Jag har inte kroppen full av tumörer. Om detta gör att mina barn slipper skit framöver tar jag det, det måste finnas en mening med att jag drabbas av allt.
/ J
Det känns tryggt att vara här. Det känns så fruktansvärt sorgligt att jag drabbades av detta också. Läktiden är minst tre veckor. Jag börjar jobba om fyra. Det var inte så här det skulle bli.
Men. Alve mår bra. Min familj mår bra. Jag har inte kroppen full av tumörer. Om detta gör att mina barn slipper skit framöver tar jag det, det måste finnas en mening med att jag drabbas av allt.
/ J
29 augusti 2012
Gråtfärdig.
Sitter i förlossningens väntrum och väntar på försenad personal. Eller ja, jag hade tid 11 och nu är klockan 11:30. Jag kämpar mot tårarna av flera anledningar. Vaknade klockan 05 av att sängen var en sörja igen. Tåbbe fick rengöra och byta förband. Ringde hit men de tyckte jag kunde vänta till min inbokade tid om det funkade för mig, och det gjorde det. Försökte somna om, då trillar en superfebrig och snorig Isa in. Och så Alve - som äter för lite och kräks mycket (tycker vi) och som bevisligen har ont i magen för han skriker mer och mer och är olycklig som Isa aldrig var. Vi har Dr Brown-flaskor men han verkar få i sig såååå mkt luft för han smaskar mer och kämpar, så vi bytte till napp 2 men det gick för fort. Nu har jag googlat och sett att Mams nappar funkar till våra flaskor, för jag tror det är nappen som är problemet för herrn. Den är liksom för lång. För flaskorna på BB var inga problem, förutom att de inte är kolikflaskor...
Jag bara gråter. Hela tiden. I morgon blir han 14 dagar och när ska allt bli bättre? När jag ska bli så bra så jag kan ta hand om mina barn??
/ J
Jag bara gråter. Hela tiden. I morgon blir han 14 dagar och när ska allt bli bättre? När jag ska bli så bra så jag kan ta hand om mina barn??
/ J
28 augusti 2012
Bajsbajsbajs
Nu jävlarihavet är jag så less på alla komplikationer kring det här snittet som gjordes för TOLV dagar sen. Enough, när ska jag få känna mig som en tvåbarnsmamma? Inte som en sängliggande människa som bara ser allt omkring men inte kan vara med? ÅH!
För fyra dagar sedan började jag känna mig kass, eller mer att snittläkningen vände åt fel håll. Tänkte att jag nog överansträngt mig och försökte vila mer. Men det hjälpte inte och så återkom dessa ständiga magkramper som jag utreddes för innan graviditeten. Helvete tänkte jag, och började knapra mina kramplösande piller. Kvällstid låg jag med frossa och svettades som en galning samtidigt. Bad maken kolla till snittet dagligen men det såg verkligen fint ut. Förutom att det kändes hårt i bägge kanterna. Men det trodde jag var normalt, kom inte ihåg hur det var med Isa.
Vaknade i dag, gick och kissade. Gick och la mig igen, och tänkte känna på kanterna om de fortfarande var hårda. Känner då att trosorna på ena sidan är genomblöta. Hm. Drar ner trosorna, känner att det är blött överallt, drar av täcket och svimmar nästan. Av både syn och stank. Det var sårvätska överallt och det rann, överallt. Ringde förlossningen som bad mig komma in. Ställde mig upp, och det började rinna längs benen och droppa ner på golvet, trots provosoriskt förband som maken fått dit vid det laget. Ringde tillbaka till förlossningen som bad mig lägga mig ner och invänta ambulans. Fy fan vad äckligt och vad vidrigt rädd jag var.
Det var inte snittet som börjat gå upp, det är en nasty infektion som gjort att det varfyllts bakom snittet och nu öppnade en cm sig för att släppa ut skiten... Det var vidrigt, luktade vidrigt och förstörde alla sängkläder som fanns i sängen i dag och mina kläder (maken har försökt tvätta, det gick inte bort). Läkaren tryckte ut varet utan smärtstillande (och bad sedan om ursäkt eftersom hon inte trodde det skulle finnas så mycket) och funderade på dränage för att det var så vätskefyllt. Men jag härdade ut lite mer och hon tryckte på. Sedan tvättade hon rent och la om såret, och så ska jag tillbaka dagligen för att tvätta och lägga om. Och så har jag förstås fått en dunderkur med antibiotika.
Nu hoppas jag bara av hela mitt hjärta att andra sidan inte spricker upp i kväll. Jag hoppas SÅ det hinner gå tillbaka av antibiotikan, annars öppnar de den sidan i morgon :(
Nu räcker det.
/ J
För fyra dagar sedan började jag känna mig kass, eller mer att snittläkningen vände åt fel håll. Tänkte att jag nog överansträngt mig och försökte vila mer. Men det hjälpte inte och så återkom dessa ständiga magkramper som jag utreddes för innan graviditeten. Helvete tänkte jag, och började knapra mina kramplösande piller. Kvällstid låg jag med frossa och svettades som en galning samtidigt. Bad maken kolla till snittet dagligen men det såg verkligen fint ut. Förutom att det kändes hårt i bägge kanterna. Men det trodde jag var normalt, kom inte ihåg hur det var med Isa.
Vaknade i dag, gick och kissade. Gick och la mig igen, och tänkte känna på kanterna om de fortfarande var hårda. Känner då att trosorna på ena sidan är genomblöta. Hm. Drar ner trosorna, känner att det är blött överallt, drar av täcket och svimmar nästan. Av både syn och stank. Det var sårvätska överallt och det rann, överallt. Ringde förlossningen som bad mig komma in. Ställde mig upp, och det började rinna längs benen och droppa ner på golvet, trots provosoriskt förband som maken fått dit vid det laget. Ringde tillbaka till förlossningen som bad mig lägga mig ner och invänta ambulans. Fy fan vad äckligt och vad vidrigt rädd jag var.
Det var inte snittet som börjat gå upp, det är en nasty infektion som gjort att det varfyllts bakom snittet och nu öppnade en cm sig för att släppa ut skiten... Det var vidrigt, luktade vidrigt och förstörde alla sängkläder som fanns i sängen i dag och mina kläder (maken har försökt tvätta, det gick inte bort). Läkaren tryckte ut varet utan smärtstillande (och bad sedan om ursäkt eftersom hon inte trodde det skulle finnas så mycket) och funderade på dränage för att det var så vätskefyllt. Men jag härdade ut lite mer och hon tryckte på. Sedan tvättade hon rent och la om såret, och så ska jag tillbaka dagligen för att tvätta och lägga om. Och så har jag förstås fått en dunderkur med antibiotika.
Nu hoppas jag bara av hela mitt hjärta att andra sidan inte spricker upp i kväll. Jag hoppas SÅ det hinner gå tillbaka av antibiotikan, annars öppnar de den sidan i morgon :(
Nu räcker det.
/ J
24 augusti 2012
Trött mamma.
Usch vad jag har varit sur och gnällig och trött i dag, men vissa dagar är bara humöret inte på topp. Tröstar jag mig med i alla fall.
Emma - jag fick de där tabletterna på förlossningen, som stoppar mjölken. Och de funkade faktiskt bra (även om vissa sura barnmorskor hävdade att huvudvärken skulle vara en biverkning av dem... Mmmm eller hur...), mjölken rann aldrig till och jag har peppar peppar inte drabbats av läckage eller något annat. Brösten är mjuka och fina :P
Nu blir det ett avsnitt av True Blood och en påse godis till det innan jag tänker däcka. Vi hade fredagsmys med Isa och Alvin och Gänget 1 nyss, Alve sov sig genom hela föreställningen så vi kunde verkligen mysa med dottern bägge två <3
/ J
Emma - jag fick de där tabletterna på förlossningen, som stoppar mjölken. Och de funkade faktiskt bra (även om vissa sura barnmorskor hävdade att huvudvärken skulle vara en biverkning av dem... Mmmm eller hur...), mjölken rann aldrig till och jag har peppar peppar inte drabbats av läckage eller något annat. Brösten är mjuka och fina :P
Nu blir det ett avsnitt av True Blood och en påse godis till det innan jag tänker däcka. Vi hade fredagsmys med Isa och Alvin och Gänget 1 nyss, Alve sov sig genom hela föreställningen så vi kunde verkligen mysa med dottern bägge två <3
/ J
Ut ur bubblan.
Vi har tänkt ta första barnvargnspromenaden flera dagar i rad, men det har ösregnat mest hela tiden. I dag är det dock uppehåll och vi MÅSTE ta oss ut. Maten (vår) är slut, vi behöver fleeeeer nappflaskor och helst en babysitter och ett babygym och VAR ska vi handla, i den här lilla skitstaden finns bara Babyproffsen och Isola vill ha en låååååång kjol. Puh! Och så ska vi handla "tack-för-hjälpen-present" till både bästismamman och bästispappan eftersom Isa sov hos bägge i flera nätter. Och såklart det kan vänta, men jag gillar att bocka av listor :)
Mina barn ligger i soffan, den ena kollar helt oväntat MLP på pappans telefon och den andra sover gott. I gårkväll åt han heeela kvällen, helt sjukt kul. Och kräkte faktiskt knappt något, bara som en slemboll. Nu hoppas vi han fått upp aptiten så han gått upp massa till tisdagens bvc-besök!
.JPG)
/ J
Mina barn ligger i soffan, den ena kollar helt oväntat MLP på pappans telefon och den andra sover gott. I gårkväll åt han heeela kvällen, helt sjukt kul. Och kräkte faktiskt knappt något, bara som en slemboll. Nu hoppas vi han fått upp aptiten så han gått upp massa till tisdagens bvc-besök!
.JPG) |
| Liten i stor säng <3 |
.JPG) |
| Jag fick en ny blender (Kitchen Aid!!) i födelsedagspresent så nu gör vi smoothies mest hela tiden! |
.JPG) |
| Mina älskade fantastiska barn! |
.JPG)
.JPG) |
| Mina kärlekar, mitt allt! |
23 augusti 2012
Tankar från en tvåbarnsmor
Alve är en vecka gammal i dag. Helt sjukt. För på ett sätt känns det hela tiden som att det var för fem minuter sedan jag fick hålla honom för första gången, och samtidigt känns det så konstigt att tänka ett liv utan honom. Jag minns ju det, men jag kan inte förstå att jag kunde leva det. Och tänk - jag som så gärna ville ha en liten lillasyster... Vad skulle jag gjort utan min Alve hos mig? Blir gråtfärdig av bara tanken.
Nu ska vi se om jag minns allt. Förlossningsbesök den 14:e med tillväxtultraljud, som visade att Alve var lite liten (då uppskattade hon honom till under 2,7 kg) och att min moderkaka hade gjort sitt. Men supertappen var fortfarande super. Såklart. Redan där tvekade jag. Tåbbe frågade om jag var riktigt säker på att jag vågade testa igen, när jag efter bäckenröntgen och en timmes betänketid bestämde mig för att köra på kemisk igångsättning. Fast det stod klart och tydligt i journalen att NEJ det gör vi inte om. Men jag tänkte "Tänk om det går. Tänk om jag faktiskt få föda!".
Kvällen minns jag knappt, vi försökte umgås med Isola och pussas och kramas och packade hennes väska inför sleepover hos bästisen. Sov knappt någonting, samma nervösa känsla som inför igångssättningen med Isola. Samma fjärilar i magen, och samma tankar att "nästa gång jag sover i min säng har jag en son också. Sjukt."
Lämnade peppad Isola hos bästisen 07:15. Grät inte, vilket jag trodde jag skulle göra.
Första undersökningen visade att det hänt nada under natten, trots att slempropp börjat släppa och sammandragningarna varit både täta, regelbundna och rätt smärtsamma. En omgång gel lades, med minsta styrka. Låg med ctg en timme, och sedan fick vi ett rum på BB. Vi gick ner på stan, käkade riktigt storfrukost på ett fik, strosade runt och sen blev jag trött. Gick tillbaka, körde ctg och en ny undersökning. Ingenting hade hänt. Precis som med Isola. Där blev jag lite matt, men gav inte upp. Inte än.
Ny omgång gel, dubbel styrka. Gick till matsalen och åt middag, sedan tog vi långpromenader runt sjukhuset i stan. Värkarna började ge sig tillkänna ordentligt runt sex-sjutiden på kvällen, och det enda jag tänkte var att jag skulle fortsätta promenera - för det har man ju hört påskyndar förloppet. När jag fick stanna och flåsa mig igenom värkarna oroväckande ofta (enligt maken) var det dags att gå tillbaka. Det gjorde dessutom ont, och jag ville kolla vilken smärtlindring som var möjlig.
Ny BM och ny undersökning. Ja ni kan ju gissa... Jag kämpade på, som fan, med bara andning och Tåbbe som hjälp. Vid tvåtiden på natten blev badet ledigt, så där låg jag en timme i alla fall. Helt underbart, värkarna blev lite hanterbara, även om de fortsatte komma som en våg av smärta. Igen. Precis som med Isola. Jag hade en värk i minuten till slut, som varade mellan 35-40 sekunder. Inga naturliga värkar alls denna gången, bara kemiska. Efter badet ville BM, och Tåbbe, att vi skulle försöka avstanna hela förloppet med morfin och bricanylsprutor. Jag blev så ledsen, men förstod ju att de menade att jag aldrig skulle orka. Och Tåbbe var orolig, för jag hade så ont. Jag gick med på det, men sa något om att vi kanske borde ge upp istället? Men jag bestämde mig för att kämpa lite lite till. Efter tre bricanylsprutor, jag vet inte hur många morfinsprutor och en omgång med tens så kom samma panikkänsla som med Isola - jag ville dö. Jag försökte tänka på henne, herregud - hon var det enda jag tänkte på. Tåbbe har sagt att jag låg och mumlade hennes favoritfigurer från My Little Pony mellan värkarna, och jag antar att jag gjorde det för att hon på något sätt var min målbild. Jag ville i det läget bara överleva för att komma hem till henne. Jag sa till Tåbbe att jag inte klarar mer, nu får han ta över. Sen minns jag att han står och är arg på en läkare som inte vill snitta än. Och jag hör hur läkaren kallar mig fel namn och Tåbbe blir norrländskt behärskat asförbannad, och skriker att han måste läsa min journal och han måste snitta mig NU. Barnmorskan försvinner snart, någon rullar iväg mig till ett förlossningsrum där jag får andas lustgas i alla fall. Som om det hjälper på kemiska värkar. Och ingen förstod varför inte bricanylsprutorna hade någon verkan.
Sen låg jag där, och tänkte att det är så här jag dör. Inte av cancer, utan av en sabla förlossning som inte gick vägen. Då kommer min ordinarie läkares ansikte fram över mig. "Jessica förlåt mig, jag önskar jag aldrig gått hem i går. Nu tar vi ut honom, vill du vara vaken eller sova?" Jag valde vaken för Tåbbes skull. Eller mer för att lillebror inte skulle födas med en sovande mamma och en pappa som står utanför, så han blev alldeles ensam.
När sköterskorna kom in för att förbereda akut, så visade det sig att två av tre är samma som tog hand om mig efter första tumöroperationen. Samma änglar. Den ena väldigt medkännande fast med humor, den andra extremt djup och som gärna talar om Gud. Såklart att det skulle vara de två. Allt gick fort fort och jag släppte inte lustgasen många sekunder. När väl bedövningen var lagd inne i OP-salen så, ja jag kan inte förklara. Allt bara blev lugnt, för jag hade ju inte ont längre. Ingen behövde stressa, för det gjorde ju inte ont. Och den rädslan och paniken vi kände under Isolas akutsnitt var helt borta, nu visste vi ju vad som skulle hända och varför rummet var fullt med folk och varför alla drog i mig. Vi sjöng Isolas favoritsång, pratade om hennes och hennes hästar för att göra henne mer närvarande under lillebrors förlossning. Mitt i all sång kände jag den välbekanta känslan av vacuum i magen, tittade på Tåbbe och sa "nu kommer han!" Därefter hörde vi ett litet gnyende, men var inte säkra på vad vi hörde. Sedan kom ett rejält bebisskrik (som vi aldrig fick höra från Isa), och den känslan då... Ja, det är väl som när man efter en vaginal förlossning får upp bebisen på bröstet antar jag! Vi brast ihop bägge två, läkaren ropade att mamma och pappa har rätt, det är en med snopp. De slängde fram honom framför mig, jag hann se att han var helt grön!? Sedan drog de med Tåbbe och sprang, och kvar låg jag igen ensam och grät glädjetårar. Precis som med Isola. Men Tåbbe kom ganska snabbt tillbaka med ett knyte i famnen, och tårar rinnande längs kinderna och sa "han ser ut precis som Isa!" Och visst gjorde han det, en kopia till och med. Sen satt han och Tåbbe bredvid mig en lång stund medan jag syddes, och jag bara tittade på underverket. Han hade bajsat i vattnet, därav det gröna. Och navelsträngen låg flera varv runt halsen, så min läkare sa senare att han antagligen inte skulle fixat en vaginal förlossning ändå.
Vi fick ett rum på förlossningen att pusta ut i, och slapp skiljas åt med uppvak och allt. Sedan kom barnmorskan in och mätte och vägde underverket, 48 cm liten och 2884 g lätt! Vi rullades till slut till BB och började bubbla. Jag kunde inte se mig mätt på honom, mitt älskade underverk - MIN SON.
Han föddes torsdagmorgon, 09:30. Komiskt eftersom jag sa till barnmorskan kvällen innan att "innan 10:00 är han utsnittad i morgon" och jag fick tyvärr rätt. Fredagkväll var det slut med morfinsprutor, och då började jag känna av en jävligt jobbig huvudvärk. Men bara när jag satt eller stod upp, mycket konstigt. Fredag åkte även Tåbbe hem till Isola eftersom hon inte alls hade det så bra hos barnvakten, och bara längtade efter sin mamma och pappa. Min finaste finaste älskling. Tåbbe saknade dessutom nästan ihjäl sig efter henne, så jag sa att jag kirrar det här - bara åk. På natten tog barnmorskorna Alve nästan hela natten, vilket inte var så jobbigt eftersom han sover sju timmar i stöten nattetid. Dagen efter fick vi höra att jag fick flytta ner till lätt-BB där Isola också fick sova, och lyckan var gjord! Tills jag satte mig i rullstolen. Aj mitt förbannade huvud. På något sätt rullades jag ner, förflyttades över i en säng och fick en stark voltaren up my ass. Efter en timme mådde jag mirakulöst bättre och vi beställde pizza och myste. Dagen efter - förbannade huvudvärken var tillbaka. Då sa barnmorskan nere på lättis att hon trodde det rörde sig om post-spinal huvudvärk sedan bedövningen i samband med snittet. Och att de gånger jag mådde bra förklarades av att jag hade morfinpreparat i kroppen. Så iväg med Isa igen, och upp till BB. Där låg jag med dropp hela dagen, mådde något bättre på kvällen och trodde jag skulle få komma hem. Men måndag morgon vaknade jag sämre än någonsin, pratade med narkosläkare som förklarade att hon skulle göra en blood-patch på mig, alltså spruta in mitt eget blod i hålet i ryggen där det läckte vätska. I vaket tillstånd.
Vi såg till att Alve blev utskriven med Tåbbe och fick åka hem (inte alls kul att säga hejdå till sin son) och jag rullades upp till intensiven. Där jag var med om det mest obehagliga jag någonsin behövt göra, men jag ska inte gå in på detaljerna. Kan bara säga att det kändes som att någon körde en stor piprensare i ryggmärgen på mig.
Men det funkade.
Liggande läge eftermiddag och kväll, sov hela natten och dagen efter fick jag äntligen åka hem! Och här är vi nu, en familj på fyra plus två hårbollar. Jag har rätt ont, ligger ju efter i läkningen sedan snittet eftersom jag blev sängliggande flera dagar extra - men det funkar med smärtstillande och om jag vilar och tar det lugnt. Vilket jag är sådärbra på, men ska bli bättre.
Bvc var här i dag, Alve väger 2898 nu, så har gått upp 90 gram på tre dagar (han dippade ju såklart lite på BB) och det var helt ok. Vi försöker inse att bara för att han ser ut som Isa så är han inte Isa, han äter inte som Isa och framförallt så kräker han. Som inte Isa gjorde :D Men han sover som henne, och är vaken som henne och med som henne. Han är ju mini, så våra 8 plagg eller vad det är i strlk 50 sitter som för stora morgonrockar och åker bara av. Just nu lever han i bodysar i strlk 40, vilket är helt sjukt! Och min fina garderob i storlek 56 känns så avlägset! Haha! Men jag vet ju att det går fort när det väl börjar hända saker.
Jag skulle kunna skriva uppsatser om kärleken jag känner. Såklart, vilken mamma kan inte det. Jag var så rädd att inte kunna knyta an till honom som med Isola. Jag var så rädd att besvikelsen över en son inte skulle försvinna när han kom. Men jag fullständigt totalknockades av den kärlek han för med sig. Jag kan inte förstå att vi har klarat av att leva utan våra barn. Herregud vad jag älskar dem sönder och samman!
Nu är Isa och pappan i stallet för första gången, Isola har fått plats på en ridskola för småbarn, mer som ett hästlekis tror jag de kallar det. Jag är superpepp på vad hon har att säga när hon kommer hem. Min son har sovit nu i tre timmar och jag vill bara väcka honom och lukta på honom och pussa honom. Så jag gör nog det!
/ J
Nu ska vi se om jag minns allt. Förlossningsbesök den 14:e med tillväxtultraljud, som visade att Alve var lite liten (då uppskattade hon honom till under 2,7 kg) och att min moderkaka hade gjort sitt. Men supertappen var fortfarande super. Såklart. Redan där tvekade jag. Tåbbe frågade om jag var riktigt säker på att jag vågade testa igen, när jag efter bäckenröntgen och en timmes betänketid bestämde mig för att köra på kemisk igångsättning. Fast det stod klart och tydligt i journalen att NEJ det gör vi inte om. Men jag tänkte "Tänk om det går. Tänk om jag faktiskt få föda!".
Kvällen minns jag knappt, vi försökte umgås med Isola och pussas och kramas och packade hennes väska inför sleepover hos bästisen. Sov knappt någonting, samma nervösa känsla som inför igångssättningen med Isola. Samma fjärilar i magen, och samma tankar att "nästa gång jag sover i min säng har jag en son också. Sjukt."
Lämnade peppad Isola hos bästisen 07:15. Grät inte, vilket jag trodde jag skulle göra.
Första undersökningen visade att det hänt nada under natten, trots att slempropp börjat släppa och sammandragningarna varit både täta, regelbundna och rätt smärtsamma. En omgång gel lades, med minsta styrka. Låg med ctg en timme, och sedan fick vi ett rum på BB. Vi gick ner på stan, käkade riktigt storfrukost på ett fik, strosade runt och sen blev jag trött. Gick tillbaka, körde ctg och en ny undersökning. Ingenting hade hänt. Precis som med Isola. Där blev jag lite matt, men gav inte upp. Inte än.
Ny omgång gel, dubbel styrka. Gick till matsalen och åt middag, sedan tog vi långpromenader runt sjukhuset i stan. Värkarna började ge sig tillkänna ordentligt runt sex-sjutiden på kvällen, och det enda jag tänkte var att jag skulle fortsätta promenera - för det har man ju hört påskyndar förloppet. När jag fick stanna och flåsa mig igenom värkarna oroväckande ofta (enligt maken) var det dags att gå tillbaka. Det gjorde dessutom ont, och jag ville kolla vilken smärtlindring som var möjlig.
Ny BM och ny undersökning. Ja ni kan ju gissa... Jag kämpade på, som fan, med bara andning och Tåbbe som hjälp. Vid tvåtiden på natten blev badet ledigt, så där låg jag en timme i alla fall. Helt underbart, värkarna blev lite hanterbara, även om de fortsatte komma som en våg av smärta. Igen. Precis som med Isola. Jag hade en värk i minuten till slut, som varade mellan 35-40 sekunder. Inga naturliga värkar alls denna gången, bara kemiska. Efter badet ville BM, och Tåbbe, att vi skulle försöka avstanna hela förloppet med morfin och bricanylsprutor. Jag blev så ledsen, men förstod ju att de menade att jag aldrig skulle orka. Och Tåbbe var orolig, för jag hade så ont. Jag gick med på det, men sa något om att vi kanske borde ge upp istället? Men jag bestämde mig för att kämpa lite lite till. Efter tre bricanylsprutor, jag vet inte hur många morfinsprutor och en omgång med tens så kom samma panikkänsla som med Isola - jag ville dö. Jag försökte tänka på henne, herregud - hon var det enda jag tänkte på. Tåbbe har sagt att jag låg och mumlade hennes favoritfigurer från My Little Pony mellan värkarna, och jag antar att jag gjorde det för att hon på något sätt var min målbild. Jag ville i det läget bara överleva för att komma hem till henne. Jag sa till Tåbbe att jag inte klarar mer, nu får han ta över. Sen minns jag att han står och är arg på en läkare som inte vill snitta än. Och jag hör hur läkaren kallar mig fel namn och Tåbbe blir norrländskt behärskat asförbannad, och skriker att han måste läsa min journal och han måste snitta mig NU. Barnmorskan försvinner snart, någon rullar iväg mig till ett förlossningsrum där jag får andas lustgas i alla fall. Som om det hjälper på kemiska värkar. Och ingen förstod varför inte bricanylsprutorna hade någon verkan.
Sen låg jag där, och tänkte att det är så här jag dör. Inte av cancer, utan av en sabla förlossning som inte gick vägen. Då kommer min ordinarie läkares ansikte fram över mig. "Jessica förlåt mig, jag önskar jag aldrig gått hem i går. Nu tar vi ut honom, vill du vara vaken eller sova?" Jag valde vaken för Tåbbes skull. Eller mer för att lillebror inte skulle födas med en sovande mamma och en pappa som står utanför, så han blev alldeles ensam.
När sköterskorna kom in för att förbereda akut, så visade det sig att två av tre är samma som tog hand om mig efter första tumöroperationen. Samma änglar. Den ena väldigt medkännande fast med humor, den andra extremt djup och som gärna talar om Gud. Såklart att det skulle vara de två. Allt gick fort fort och jag släppte inte lustgasen många sekunder. När väl bedövningen var lagd inne i OP-salen så, ja jag kan inte förklara. Allt bara blev lugnt, för jag hade ju inte ont längre. Ingen behövde stressa, för det gjorde ju inte ont. Och den rädslan och paniken vi kände under Isolas akutsnitt var helt borta, nu visste vi ju vad som skulle hända och varför rummet var fullt med folk och varför alla drog i mig. Vi sjöng Isolas favoritsång, pratade om hennes och hennes hästar för att göra henne mer närvarande under lillebrors förlossning. Mitt i all sång kände jag den välbekanta känslan av vacuum i magen, tittade på Tåbbe och sa "nu kommer han!" Därefter hörde vi ett litet gnyende, men var inte säkra på vad vi hörde. Sedan kom ett rejält bebisskrik (som vi aldrig fick höra från Isa), och den känslan då... Ja, det är väl som när man efter en vaginal förlossning får upp bebisen på bröstet antar jag! Vi brast ihop bägge två, läkaren ropade att mamma och pappa har rätt, det är en med snopp. De slängde fram honom framför mig, jag hann se att han var helt grön!? Sedan drog de med Tåbbe och sprang, och kvar låg jag igen ensam och grät glädjetårar. Precis som med Isola. Men Tåbbe kom ganska snabbt tillbaka med ett knyte i famnen, och tårar rinnande längs kinderna och sa "han ser ut precis som Isa!" Och visst gjorde han det, en kopia till och med. Sen satt han och Tåbbe bredvid mig en lång stund medan jag syddes, och jag bara tittade på underverket. Han hade bajsat i vattnet, därav det gröna. Och navelsträngen låg flera varv runt halsen, så min läkare sa senare att han antagligen inte skulle fixat en vaginal förlossning ändå.
Vi fick ett rum på förlossningen att pusta ut i, och slapp skiljas åt med uppvak och allt. Sedan kom barnmorskan in och mätte och vägde underverket, 48 cm liten och 2884 g lätt! Vi rullades till slut till BB och började bubbla. Jag kunde inte se mig mätt på honom, mitt älskade underverk - MIN SON.
Han föddes torsdagmorgon, 09:30. Komiskt eftersom jag sa till barnmorskan kvällen innan att "innan 10:00 är han utsnittad i morgon" och jag fick tyvärr rätt. Fredagkväll var det slut med morfinsprutor, och då började jag känna av en jävligt jobbig huvudvärk. Men bara när jag satt eller stod upp, mycket konstigt. Fredag åkte även Tåbbe hem till Isola eftersom hon inte alls hade det så bra hos barnvakten, och bara längtade efter sin mamma och pappa. Min finaste finaste älskling. Tåbbe saknade dessutom nästan ihjäl sig efter henne, så jag sa att jag kirrar det här - bara åk. På natten tog barnmorskorna Alve nästan hela natten, vilket inte var så jobbigt eftersom han sover sju timmar i stöten nattetid. Dagen efter fick vi höra att jag fick flytta ner till lätt-BB där Isola också fick sova, och lyckan var gjord! Tills jag satte mig i rullstolen. Aj mitt förbannade huvud. På något sätt rullades jag ner, förflyttades över i en säng och fick en stark voltaren up my ass. Efter en timme mådde jag mirakulöst bättre och vi beställde pizza och myste. Dagen efter - förbannade huvudvärken var tillbaka. Då sa barnmorskan nere på lättis att hon trodde det rörde sig om post-spinal huvudvärk sedan bedövningen i samband med snittet. Och att de gånger jag mådde bra förklarades av att jag hade morfinpreparat i kroppen. Så iväg med Isa igen, och upp till BB. Där låg jag med dropp hela dagen, mådde något bättre på kvällen och trodde jag skulle få komma hem. Men måndag morgon vaknade jag sämre än någonsin, pratade med narkosläkare som förklarade att hon skulle göra en blood-patch på mig, alltså spruta in mitt eget blod i hålet i ryggen där det läckte vätska. I vaket tillstånd.
Vi såg till att Alve blev utskriven med Tåbbe och fick åka hem (inte alls kul att säga hejdå till sin son) och jag rullades upp till intensiven. Där jag var med om det mest obehagliga jag någonsin behövt göra, men jag ska inte gå in på detaljerna. Kan bara säga att det kändes som att någon körde en stor piprensare i ryggmärgen på mig.
Men det funkade.
Liggande läge eftermiddag och kväll, sov hela natten och dagen efter fick jag äntligen åka hem! Och här är vi nu, en familj på fyra plus två hårbollar. Jag har rätt ont, ligger ju efter i läkningen sedan snittet eftersom jag blev sängliggande flera dagar extra - men det funkar med smärtstillande och om jag vilar och tar det lugnt. Vilket jag är sådärbra på, men ska bli bättre.
Bvc var här i dag, Alve väger 2898 nu, så har gått upp 90 gram på tre dagar (han dippade ju såklart lite på BB) och det var helt ok. Vi försöker inse att bara för att han ser ut som Isa så är han inte Isa, han äter inte som Isa och framförallt så kräker han. Som inte Isa gjorde :D Men han sover som henne, och är vaken som henne och med som henne. Han är ju mini, så våra 8 plagg eller vad det är i strlk 50 sitter som för stora morgonrockar och åker bara av. Just nu lever han i bodysar i strlk 40, vilket är helt sjukt! Och min fina garderob i storlek 56 känns så avlägset! Haha! Men jag vet ju att det går fort när det väl börjar hända saker.
Jag skulle kunna skriva uppsatser om kärleken jag känner. Såklart, vilken mamma kan inte det. Jag var så rädd att inte kunna knyta an till honom som med Isola. Jag var så rädd att besvikelsen över en son inte skulle försvinna när han kom. Men jag fullständigt totalknockades av den kärlek han för med sig. Jag kan inte förstå att vi har klarat av att leva utan våra barn. Herregud vad jag älskar dem sönder och samman!
Nu är Isa och pappan i stallet för första gången, Isola har fått plats på en ridskola för småbarn, mer som ett hästlekis tror jag de kallar det. Jag är superpepp på vad hon har att säga när hon kommer hem. Min son har sovit nu i tre timmar och jag vill bara väcka honom och lukta på honom och pussa honom. Så jag gör nog det!
/ J
21 augusti 2012
Alve Skarpsvärd
Föddes 09:30 16 augusti, 2884 gram och 48 cm liten! Ren kärlek! Min finaste älskade son - mitt mirakel!
Alve <3
Alve <3
Äntligen hemma!
Gårdagens ingrepp var det mest obehagliga jag någonsin tvingats gå igenom. Bedövad men vaken. Fy. Fan.
Men det fungerade och jag är hemma! Mörbultad, manglad och sönderslagen. Känns det som. Ryggen är ett vrak, det känns som att hålet i ryggen där de injicerade mitt eget blod är ett borrhål på 1 dm. Och så snittet som svider och skaver. Plus att jag legat ner i sex dagar. Men jag är hemma med min familj! Med make, Isola och Alve <3 Och två väldigt keliga, förvirrade och nyfikna katter :)
/ J
Men det fungerade och jag är hemma! Mörbultad, manglad och sönderslagen. Känns det som. Ryggen är ett vrak, det känns som att hålet i ryggen där de injicerade mitt eget blod är ett borrhål på 1 dm. Och så snittet som svider och skaver. Plus att jag legat ner i sex dagar. Men jag är hemma med min familj! Med make, Isola och Alve <3 Och två väldigt keliga, förvirrade och nyfikna katter :)
/ J
20 augusti 2012
Tårarna tar aldrig slut.
I kväll åker min nyfödda son hem med sin pappa till sin ledsna storasyster som bara vill vara med mamma och pappa. Men mamman stannar kvar på sjukhuset.
Blood-patch i dag eller i morgon. Om inte under sker. Tårarna gör inte direkt underverk för jordens huvudvärk men de vill inte sluta rinna. Så här skulle det inte bli. Min son skulle inte åka hem från BB utan mig. Jag skulle vara med och fota. Och sen skulle vi ta barnvagnspromenad med Isa.
Det finns värre. Jag kunde haft nya tumörer.
Men jag tycker väldigt väldigt synd om mig själv nu.
/ J
Blood-patch i dag eller i morgon. Om inte under sker. Tårarna gör inte direkt underverk för jordens huvudvärk men de vill inte sluta rinna. Så här skulle det inte bli. Min son skulle inte åka hem från BB utan mig. Jag skulle vara med och fota. Och sen skulle vi ta barnvagnspromenad med Isa.
Det finns värre. Jag kunde haft nya tumörer.
Men jag tycker väldigt väldigt synd om mig själv nu.
/ J
19 augusti 2012
Kort uppdatering.
Igångsättning med gel. Inget resultat. Ny gel. Kemiska värkar. En i minuten. Ingen smärtlindring hjälpte. Men framförallt - jag öppnade mig ingenting. Världens sämsta läkare natten, panik. Min läkare kom in och beordrade snitt på studs. Fick välja vaken eller sova, valde vaken för att pappan skulle få vara med. Men är så glad för det, snittet blev en så fin upplevelse denna gången. En befrielse! När bedövningen var lagd kunde vi sjunga Isas favoritsång och prata om lillebror. När han kom ut och skrek (som Isa aldrig gjorde) grät vi så. Han hade bajsat i vattnet och hade navelsträngen flera varv runt halsen. Pappa fick följa med bort. Kom tillbaka och sa "han ser ut precis som Isa!" vilket han också gör <3 Tog lång tid att sy igen mig för alla ärren. Men det gjorde inget.
Underbar personal på förlossning och BB i övrigt. Många samma sedan tumöroperationerna.
Isa träffade en snabbis dag två. Älskade unge!
Lätt-BB dag tre hela familjen. Men mammans envisa huvudvärk ger inte med sig. Visade sig vara Spinal huvudvärk. Iväg med Isa till bästisen igen (som att mamman och pappan inte redan har hormon ledsen-ångest över att hon hamnar sist) och inlagda igen. Mamman ligger med dropp med ljuvlig son på bröstet. Pappan handlar mat efter att ha matat sonen.
Om inte dropp och medicinering hjälper blir det träff med narkosläkaren i kväll och då ska han ta mitt blod och spruta in i hålet i ryggen.
Jag vill bara hem och starta mitt nya liv, men är samtidigt så lycklig över att vi lever och mår bra både jag och Grodan. Som just nu går igenom lite namntest!
Mer kommer sen! / J
Underbar personal på förlossning och BB i övrigt. Många samma sedan tumöroperationerna.
Isa träffade en snabbis dag två. Älskade unge!
Lätt-BB dag tre hela familjen. Men mammans envisa huvudvärk ger inte med sig. Visade sig vara Spinal huvudvärk. Iväg med Isa till bästisen igen (som att mamman och pappan inte redan har hormon ledsen-ångest över att hon hamnar sist) och inlagda igen. Mamman ligger med dropp med ljuvlig son på bröstet. Pappan handlar mat efter att ha matat sonen.
Om inte dropp och medicinering hjälper blir det träff med narkosläkaren i kväll och då ska han ta mitt blod och spruta in i hålet i ryggen.
Jag vill bara hem och starta mitt nya liv, men är samtidigt så lycklig över att vi lever och mår bra både jag och Grodan. Som just nu går igenom lite namntest!
Mer kommer sen! / J
14 augusti 2012
40+1 igen
Bäckenet är ok, skönt. Jag tog, i samråd med läkarna, beslutet att testa en igångsättning till. Antagligen med gel. Igen. Men jag kommer alltid undra om det skulle funkat annars, och detta är min sista chans till en vaginal förlossning. Jag kan det här med akutsnitt, och de kommer snitta så mkt tidigare denna gången. De kommer ha en kateter insatt för att hålla koll på gamla ärret så det inte börjar öppna sig, och snittar i så fall direkt. Jag skulle blivit igångsatt i dag men min läkare ville vara med och hon skulle hem efter vårt möte, så det känns tryggt att hon kör igång det i morgon. Även om jag förstår att hon inte kommer vara med all the way.
Det känns sådär men ok. Jag drömde ju återigen om en spontan naturlig förlossning, som "alla andra" får. Men nu får jag testa igen, och jag har valt det själv. Min slempropp har släppt i omgångar i dag, och jag har regelbunden mensvärk om man kan kalla det så. Så i en drömvärld har jag öppnat mig mer till i morgon så vi kan sätta igång mig med bardkateter istället för gel, men jag är inställd på gel. Kommer börja använda lustgas tidigare, och inte ta eda. Jag kommer försöka så gott jag kan, men kommer också ge upp tidigare om det behövs. För ett år sen väntade vi besked om huruvida vi ens fick försöka bli gravida igen, och förberedde oss på ett liv som föräldrar åt ett barn. Nu sitter vi här, gravida i vecka 41. Det är svårt att förstå resan vi gjort. Jag gjort.
Tåbbe är väldigt orolig över storleken på lillebror som motsvarar vecka 35. Men när jag läser på nätet verkar det väldigt svårt att göra en exakt uppskattning, och eftersom läkarna inte plockade ut honom på studs är inte jag heller orolig. Jag hoppas bara han är stor nog att slippa neonatal. Gudmor har packat ihop alla prematurkläder från Felix i storlek 40-48 och skickat i dag. Men som sagt, han kan lika gärna vara i storlek med vecka 38 intalar jag mig. Vi får se. Inom två dygn.
Väskorna är packade, Isola ska till bästisen ett par nätter och jag är så redo jag kan bli. Sista kvällen hemma med ett barn. Herregud.
/ J
Det känns sådär men ok. Jag drömde ju återigen om en spontan naturlig förlossning, som "alla andra" får. Men nu får jag testa igen, och jag har valt det själv. Min slempropp har släppt i omgångar i dag, och jag har regelbunden mensvärk om man kan kalla det så. Så i en drömvärld har jag öppnat mig mer till i morgon så vi kan sätta igång mig med bardkateter istället för gel, men jag är inställd på gel. Kommer börja använda lustgas tidigare, och inte ta eda. Jag kommer försöka så gott jag kan, men kommer också ge upp tidigare om det behövs. För ett år sen väntade vi besked om huruvida vi ens fick försöka bli gravida igen, och förberedde oss på ett liv som föräldrar åt ett barn. Nu sitter vi här, gravida i vecka 41. Det är svårt att förstå resan vi gjort. Jag gjort.
Tåbbe är väldigt orolig över storleken på lillebror som motsvarar vecka 35. Men när jag läser på nätet verkar det väldigt svårt att göra en exakt uppskattning, och eftersom läkarna inte plockade ut honom på studs är inte jag heller orolig. Jag hoppas bara han är stor nog att slippa neonatal. Gudmor har packat ihop alla prematurkläder från Felix i storlek 40-48 och skickat i dag. Men som sagt, han kan lika gärna vara i storlek med vecka 38 intalar jag mig. Vi får se. Inom två dygn.
Väskorna är packade, Isola ska till bästisen ett par nätter och jag är så redo jag kan bli. Sista kvällen hemma med ett barn. Herregud.
/ J
40+1
Jaha nehe.
Sitter på förlossningen och väntar på besked efter bäckenröntgen. Lillebror är väldigt liten (för att vara fullgången) och har inget vatten och måste ut. Pronto. Moderkakan verkar inte göra sitt jobb.
Jag vinkar hejdå till en naturlig förlossning som kom igång av sig själv. Även om en bit av slemproppen nyss lossnade.
F A A N.
Snitt eller inte snitt eller inte snitt eller inte...
/ J
Sitter på förlossningen och väntar på besked efter bäckenröntgen. Lillebror är väldigt liten (för att vara fullgången) och har inget vatten och måste ut. Pronto. Moderkakan verkar inte göra sitt jobb.
Jag vinkar hejdå till en naturlig förlossning som kom igång av sig själv. Även om en bit av slemproppen nyss lossnade.
F A A N.
Snitt eller inte snitt eller inte snitt eller inte...
/ J
13 augusti 2012
40+0
Jaha så var den här. Dagen D! Bästisens plastmamma tog med barnen till Skånes Djurpark i dag så jag har varit ensam hemma och bara slappat. Och tvättat. Och varit på mvc.
Status: Vikt står still. SF rört sig liiite uppåt. BM kom in hur lätt som helst med fingret och kunde svepa på lillebrors huvud. Tappen liten.
Är vad hon säger ja! ;)
Förlossningen 9:00 i morgon, jag är mer pepp på vad de säger!
/ J
Status: Vikt står still. SF rört sig liiite uppåt. BM kom in hur lätt som helst med fingret och kunde svepa på lillebrors huvud. Tappen liten.
Är vad hon säger ja! ;)
Förlossningen 9:00 i morgon, jag är mer pepp på vad de säger!
/ J
12 augusti 2012
11 augusti 2012
39+5
Klockan har passerat 9:30 och jag ligger i sängen och vägrar gå upp. För nu är jag sur. På riktigt.
Framfogen känns som den ska spricka. Dagligen. Jag skulle behöva en rullstol att ta mig runt med, alternativt aldrig mer sätta eller lägga mig ner igen. Nu gör det ta mig tusan ont överallt och jag vill bara ha ut honom...
Ny överläkare på förlossningen i går. Den bästa hittills. Inte mkt hade hänt men hon ville prata fler naturliga igångsättningssätt OM jag blir mogen för det. Som kateter. Men då måste det gå in två fingrar och nu går det in nästan ett helt. Hon undrade om jag vill föda så pass mkt att jag kan tänka mig att skjuta på snittet, jag lovade att fundera över helgen.
Fan helvetes jävla skit att det år 2012 inte går att veta om man kan eller inte.
Ny dejt med henne tisdag (mvc måndag) och då ska vi kolla statusen lillebror med vatten och vikt och allt innan vi bestämmer något.
Hör hur min fina make fixar American pancakes till frukost <3 Jag vill så gärna orka men åh snälla lillebror kom!
Läkaren sa att i nuläget vill min kropp inte föda barn, men det kan ändras på tre minuter. As if.
/ J
Framfogen känns som den ska spricka. Dagligen. Jag skulle behöva en rullstol att ta mig runt med, alternativt aldrig mer sätta eller lägga mig ner igen. Nu gör det ta mig tusan ont överallt och jag vill bara ha ut honom...
Ny överläkare på förlossningen i går. Den bästa hittills. Inte mkt hade hänt men hon ville prata fler naturliga igångsättningssätt OM jag blir mogen för det. Som kateter. Men då måste det gå in två fingrar och nu går det in nästan ett helt. Hon undrade om jag vill föda så pass mkt att jag kan tänka mig att skjuta på snittet, jag lovade att fundera över helgen.
Fan helvetes jävla skit att det år 2012 inte går att veta om man kan eller inte.
Ny dejt med henne tisdag (mvc måndag) och då ska vi kolla statusen lillebror med vatten och vikt och allt innan vi bestämmer något.
Hör hur min fina make fixar American pancakes till frukost <3 Jag vill så gärna orka men åh snälla lillebror kom!
Läkaren sa att i nuläget vill min kropp inte föda barn, men det kan ändras på tre minuter. As if.
/ J
09 augusti 2012
39+3
Vilodag. Eller ja, från tappretning och hinnsvepningsförsök i alla fall. Nästa dejt är på förlossningen klockan åtta imorgon. Försöker att inte ha några förväntningar alls, eftersom jag verkligen blev helt förstörd senast.
Jag kommer ju få ut lillebror inom 12 dagar, det vet jag. Och det kommer antagligen bli genom snitt, det vet jag. So just deal with it.
Fasen vad jag inte är gjord för att föda barn :D
Snart kommer vän hit på lunch, sedan blir det promenad för att hämta barn på förskola. Inga planer för eftermiddagen, men som tur är gillar Isola att leka själv, alternativt spela spel på min telefon eller kolla My Little Pony. I morgon ska vi gå på stan efter förlossningsbesöket (damen är på pappans jobb så länge) och Isa ska få ta med sin plånbok med stor peng i från farfar som hon fick köpa vad hon ville för! Spännande.
...jag längtar nästan mest till hon får sin present från lillebror. Vi har köpt hennes favvo, Rainbow Dash, från "nya" My Little Pony till henne. Annars har hon bara mina gamla och en del fejk att leka med <3
/ J
Jag kommer ju få ut lillebror inom 12 dagar, det vet jag. Och det kommer antagligen bli genom snitt, det vet jag. So just deal with it.
Fasen vad jag inte är gjord för att föda barn :D
Snart kommer vän hit på lunch, sedan blir det promenad för att hämta barn på förskola. Inga planer för eftermiddagen, men som tur är gillar Isola att leka själv, alternativt spela spel på min telefon eller kolla My Little Pony. I morgon ska vi gå på stan efter förlossningsbesöket (damen är på pappans jobb så länge) och Isa ska få ta med sin plånbok med stor peng i från farfar som hon fick köpa vad hon ville för! Spännande.
...jag längtar nästan mest till hon får sin present från lillebror. Vi har köpt hennes favvo, Rainbow Dash, från "nya" My Little Pony till henne. Annars har hon bara mina gamla och en del fejk att leka med <3
/ J
08 augusti 2012
39+2
BM i dag, varannan dag där och varannan dag förlossningen. Hon mätte tappen till 1-1,5 cm och fick in ett helt finger. För två dagar sen var tappen 2-3 cm och släppte in en fingertopp...
MEN - det är ju olika personer som känner varje gång, så vettifan om jag vågar tro på något. Förlossningen fredag, sen BM på måndag.
13 dagar kvar, sen vet jag att jag är tvåbarnsmamma i alla fall. Även om jag hade kunnat vänta fem veckor till om jag bara fick föda.
/ J
MEN - det är ju olika personer som känner varje gång, så vettifan om jag vågar tro på något. Förlossningen fredag, sen BM på måndag.
13 dagar kvar, sen vet jag att jag är tvåbarnsmamma i alla fall. Även om jag hade kunnat vänta fem veckor till om jag bara fick föda.
/ J
07 augusti 2012
39+1
Hej hej vecka 40...
Så var vi här, i slutet. Men jag är minst sagt nedslagen efter gårdagens hinnsvepningsförsök. Det hade kort sagt inte hänt ett skit på sex dagar. Så nu blir det nya försök varannan dag fram till 21:e... Varannan gång mvc och varannan gång förlossningen.
I går kväll var jag så knäckt att jag drog på träningskläderna och gav mig ut på 40 minuters rejäl powerwalk i minst sagt blandad terräng med både skog, backar och asfalt. Efter det hoppade jag en timme på pilatesbollen i hopp om att hjälpa gravitationen lite. Det var superskönt, men såklart vaknade jag i morse och inte kunde gå, det kändes som någon slitit itu min framfog. Bokstavligen. Skit.
/ J
Så var vi här, i slutet. Men jag är minst sagt nedslagen efter gårdagens hinnsvepningsförsök. Det hade kort sagt inte hänt ett skit på sex dagar. Så nu blir det nya försök varannan dag fram till 21:e... Varannan gång mvc och varannan gång förlossningen.
I går kväll var jag så knäckt att jag drog på träningskläderna och gav mig ut på 40 minuters rejäl powerwalk i minst sagt blandad terräng med både skog, backar och asfalt. Efter det hoppade jag en timme på pilatesbollen i hopp om att hjälpa gravitationen lite. Det var superskönt, men såklart vaknade jag i morse och inte kunde gå, det kändes som någon slitit itu min framfog. Bokstavligen. Skit.
/ J
01 augusti 2012
38+2
Hela familjen vaknade vid 10:40 i dag. Mysfrukost i lagom tempo innan vi åkte ner på stan och såg Madagaskar 3 på bio. Efter det strosade vi runt i affärerna, Isola fick en ny skaljacka inför dagisstart nästa vecka eftersom hennes fantastiskt fina gröna ärvda jacka gick sönder ett par veckor innan sommarlovet. Nya jackan fanns i svart, blått, rött och rosa och vi föräldrar röstade på svart och det valde hon också! Tjoho! Enda jag inte ville hon skulle välja var rosa, nu börjar man tänka praktiskt med tvåan på väg :P Fast hon fick välja en rosa fleecejacka, som typiskt nog inte fanns i rätt storlek.
Plockade hem thaimat och åt. Jag började må riktigt dåligt på vägen hem, illamående och konstanta sammandragningar. När jag kissade innan maten (som jag åt alldeles för sent, därav illamåendet) märkte jag en ny blodblandad flytning. Men det har lugnat ner sig nu och inga mer förvärkar. Dock känns det som att jag helt plötsligt har en melon mellan benen, plus att det liksom gör ont i snippan. Tungt ont. Så jag antar att han jobbar på att komma längre ner? BRA DÄR LILLEBROR!
/ J
Plockade hem thaimat och åt. Jag började må riktigt dåligt på vägen hem, illamående och konstanta sammandragningar. När jag kissade innan maten (som jag åt alldeles för sent, därav illamåendet) märkte jag en ny blodblandad flytning. Men det har lugnat ner sig nu och inga mer förvärkar. Dock känns det som att jag helt plötsligt har en melon mellan benen, plus att det liksom gör ont i snippan. Tungt ont. Så jag antar att han jobbar på att komma längre ner? BRA DÄR LILLEBROR!
/ J
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)